Helt tom i huvudet.

Jag vet egentligen inte om det är någon som överhuvudtaget läser den här bloggen regelbundet, dels för att jag är riktigt dålig på att uppdatera den, men också för att jag egentligen inte gör någon som helst reklam för den. Det spelar ingen roll, för det jag skriver här, är någonting vem som helst kan läsa, som vill lyssna på vad jag har att säga.

Jag har haft lite funderingar över bloggen det senaste, och jag använder mig idag av en pseudonym i nuläget när jag skriver, och det känns på något sätt som att det blivit så för majoriteten av alla som väljer att blogga om någonting annat än mode och smink på ett ungefär. Egentligen undrar jag varför jag också trillat ner i den fallgropen. Jag är öppen med att jag har MRKH för jag har insett att det inte spelar någon roll att du bara berättar det själv för två personer, det sprider sig runt ändå, utan att du själv vet om det så jag har valt att prata öppet om det, med människor jag känner, men varför är det svårare att visa det för människor jag aldrig träffat? Jag vet att det inte bara är jag som inte riktigt vågar, eller vad man nu ska kalla det. Egentligen kanske jag inte borde kalla det för någonting, utan bara inse faktum att jag inte är redo, och kanske aldrig kommer bli.

Hur som helst, så vet jag egentligen inte vad jag ska skriva om, för jag är helt tom. Det kan vara för att mina tankar och funderingar redan har bearbetats för flera år sedan. Men om det är någon där ute som sitter och undrar, berätta för mig vad ni vill veta, så ska jag berätta om det, eller vad det nu blir. Det kanske också är ett sätt för mig att få ett helt nytt tankesätt på hela den här grejen som faktiskt aldrig försvinner.

Dags för nya tag.

Jag har inte skrivit här på ett tag och det beror nog väldigt mycket på att jag är helt tom.
Min idé för den här bloggen ända från början var att prata om MRKH, men det känns som allting egentligen är sagt. Jag har insett att livet faktiskt går vidare och att jag som individ får acceptera den jag är och vad jag föddes till att åstadkomma. Mitt mål i livet blir inte att få biologiska barn och glida genom livet på en räkmacka. Det har istället blivit att jag lärt mig att ta mina strider och bygga upp en styrka i mig själv.

Jag har också lärt mig tänka att MRKH är en del av mig. Utan MRKH så är det inte jag längre. Allting som händer oss i livet formar oss till individer som är egentänkande med någon slags självinsikt. Jag kan egentligen skratta mig lycklig till att jag föddes till det här. Jag är nöjd med mig själv och det tog ett tag för mig att förstå det. Jag har suttit här och skrivit ner deprimerade tankegångar om vilket helvete allting är när det egentligen bara är en bagatell. Barn finns ute i världen som väntar på en räddning, och det kanske jag föddes till att vara, en räddare till någon i nöd. Man kan heller inte alltid få allting som man vill ha, så är det bara. Jag ville ha en livmoder, jag fick ingen, skitsamma. Jag kanske istället har byggt upp en styrka inom mig själv tack vare det här som någon annan skulle vilja ha.

Det är dags att växa upp känner jag. Självömkandet är från och med nu slut och det är tid för en ny era.

En bearbetning som aldrig försvinner.

Jag har inte skrivit er blogginlägg på evigheter känner jag. Livet har väl kommit emellan. Jag insåg dock en sak igår. Jag ringde 11-77 för att ställa lite frågor eftersom jag nyligen fått magkatarr så sjuksköterskan började såklart fråga mig om mina symptom då jag berättade som det var. Sedan sa jag också att det blivit svårt att äta på morgonen och att jag mår illa. Då kom frågan som löd : du är inte gravid då?

Helt plötsligt fick jag panik och fick förklara för den här sjuksköterskan hur det var. På ett sätt har jag alltid trott att jag bearbetat det här men uppenbarligen så har jag så långt kvar att gå, om inte en livstid. Jag insåg igår att jag kommer aldrig bli klar med att bearbeta det här. Vi kvinnor pratar ofta om Mensverk och hur jobbigt det är, det är ett samtal jag aldrig kan vara delaktig i ( inte för att det är hela världen), det är mest principen att kunna prata om saker som borde vara en vardaglig sak, men som inte är det. Jag hoppas dock att jag någon gång i framtiden kan bli så stark i mig själv som jag spelar att jag är.

Det jag älskar, min största plåga.

Jag vet inte om jag hittills berättat om mig själv än. Idag är jag 20 år gammal. Jag är kvinna (såklart), jag har känslomässiga svårigheter i förhållanden, jag är en gammal handbollsmålvakt och just nu studerar jag till att bli en förskollärare. Just precis, en förskollärare. Jag har inte tänkt på hur jobbigt det faktiskt är att plåga mig själv att se mammorna plocka upp sina barn varje dag från "dagis". Jag tänkte aldrig så långt. För varje gång jag satt min fot på en förskola blir jag mer och mer fäst. Barn är det bästa jag vet, och nu börjar också hjärnan berätta för mig dagligen att jag inte kan få egna på ett naturligt sätt. Innan har jag tänkt att jag kan adoptera, att det är ödet på så vis att ett barn vill ha en mamma, och jag vill ha ett barn, men nu vinner inte den tanken längre.

Mitt stora dilemma är att jag inte vet om jag klarar av att jobba med andras barn när jag inte kan få egna. Visst kan jag kanske fixa någon surrogat-grej när tiden väl är inne. Kanske kan jag hitta någon som vill bli av med sin livmoder i ett år. Jag vill bara inte få det jg föddes utan (en livmoder) för att sedan ta bort den när jag börjat känna mig normal. Jag har också svårt för surrogat-mammor. Jag vill inte sitta bredvid och titta på när en kvinna bär mitt barn, med mitt DNA.

Jag vet iallafall inte hur jag ska handskas med det här. Ska jag jobbs med det jag brinner för och ha en saknad för någonting som jag inte får, eller ska jag skapa en annan framtid för att sluta plåga mig själv?

Tredje hjulets verkan.

Just nu så består min umgängeskrets av par. Det är dom enda människorna jag umgås med, par. Sen kommer jag, en ensam tjej som skådar deras förhållanden. Det känns tråkigt på något sätt. Det enda jag får höra om är deras gnabb och tjafs och jag har ingenting att tillföra. Där sitter dom sedan och säger att det är dags för mig att träffa någon. Jag behöver någon tycker dom. Det kanske jag gör, men att behöva träffa en människa och säga till honom att jag inte är som alla andra är ingenting jag känner för. Det är klart jag vill träffa någon, men att behöva blotta sig och berätta om att jag har MRKH är ingenting jag längtar efter. Det var liksom nu jag insåg att jag kommer aldrig kunna känna att jag är en normal tjej, för vilken kille jag än träffar, måste få reda på vad jag har. Jag kommer aldrig kunna stöta bort att jag har MRKH. Aldrig.

tröttsamheten.

Jag har inte skrivit här på ett tag är jag medveten om. Jag gav upp ett tag. Ingen anledning alls egentligen, det bara blev så. jag sitter i alla fall här, på samma plats som vanligt, med samma tankar och känslor som vanligt. Ingenting har förändrats.

Ibland så vill jag bara skrika ut och berätta hur idiotiska alla är som gnäller över småskit. Det är det jag ältar, att jag aldrig kan be dom dra åt helvete med sina fjuttiga problem, som inte ens borde kallas problem. Idag pratade jag med en vän i telefon, och jag fick inte en syl i vädret, jag ringde för att jag behövde prata, men det gick inte. Det var för mycket andra problem i vägen. Det är alltid så. Folk tror att jag är så stark eftersom jag varit med om så mycket, så problem är inte ens problem för mig. Det är så himla fel dock. Det är klart jag också har saker jag behöver prata om. Det finns saker jag behöver gråta ut över. Jag blir bara så trött.

Styrkan att komma tillbaka.

När jag var 15 år gammal hände det mycket i mitt liv. Nu tänker jag inte bara på beskedet av MRKH, utan jag hade också fantastiska passioner i mitt liv. Jag har aldrig varit så stabil. Jag var mån om mig själv och min hälsa och spelade i flera handbollslag. Det bästa jag visste var att skriva, jag kunde få fram de bästa texterna.

De passionerna jag hade då, de vill jag ha tillbaka. Men någonting förändrades, ni förstår, jag var säker på mig själv. Jag var en självsäker 15 åring som visste precis vart livet skulle ta mig, men tji fick jag.
Jag fick reda på att jag hade MRKH och de bästa egenskaperna och de viktigaste passionerna i mitt liv försvann spårlöst ut i intet. Jag sitter varje dag och hoppas att jag kan få tillbaka den gnistan som jag hade då, men den kommer aldrig.

När MRKH blev en del av mig så tog det upp så mycket plats att jag glömde allting annat som var så viktigt. Sportandet som gjorde mig lycklig släppte jag taget om och skrivandet blockerades. Jag önskar nu att jag hade gjort annorlunda. Jag önskar att jag skrivit mer, och sportat mer för att växa, men jag gick in i väggen. Jag kunde gråta för ingenting helt ensam utan att någon visste om det. Jag förstördes. Min lycka bröts ner i tusen bitar och flög ur mig.

Fram till idag, fem år senare har jag börjat återfå lite av det jag en gång hade och just nu så känns det som att jag aldrig någonsin riktigt kommer komma tillbaka till den lyckliga människa jag var, jag hoppas, men vad vet jag. Jag är väl kanske ung och dum än så länge.

Jag hoppas i alla fall att ni som precis fått budskapet om MRKH, eller någonting annat tungt, att ni inte släpper taget och glömmer den personen ni är. Använd era karaktäristiska drag till att bygga er uppåt och gå framåt.