Livmoderstransplantationens dilemma.

Igår hade jag en lång diskussion med min kusin. Hon började prata om möjligheten för mig att få egna biologiska barn. Redan i början av konversationen insåg jag att den skulle bli lång. Hennes största undran var hur det gick till med livmoderstransplantation och om jag skulle kunna tänka mig att göra en sådan. Mitt svar blev direkt nej. Jag försökte förklara för henne varför men det gick aldrig fram. Jag förklarade för henne det jag också skrivit här många gånger, att det tog lång tid innan jag kunde känna mig normal. Att göra en livmoderstransplantation för mig är någonting som ligger oerhört långt borta. Jag har hela mitt liv levt utan en och vet faktiskt inte hur det är att ha den. Om jag skulle fått en möjlighet att behålla den tills jag dör hade det inte ens varit ett svårt val att göra det. Problemet är här att det är en omfattande operation, och efter att du fått den måste du också äta mediciner för att kroppen inte ska stöta bort den. Efter det får du skaffa dig två (tror jag) barn för att sedan ta ut den eftersom du ska slippa att medicinera dig hela livet.

Visst är det ett fint och bra alternativ, men det som plågar mig i det är att få någonting du aldrig haft, för att sedan bli av med det. Då kommer jag få känna på hur det känns att ha en livmoder, att vara helt normal, precis som alla andra, för att sedan ta bort den och gå tillbaka till mitt gamla jag, som är normal på utsidan men inte på insidan. Argumentet tillbaka blev att många faktiskt tar ut den. Jag förstår det, de är ju faktiskt också normala, men det handlar om ens egen självbild, någonting som inte går att förklara med ord. För mig är det som att ge ett barn en nalle som den älskar, för att sedan ta den ifrån barnet. Så känns det för mig. Jag vill inte ha någonting jag aldrig har haft, för jag vet inte om jag kommer bryta ihop den dagen den ska bort.

Det kanske bara är jag som känner såhär. Visst är det en bra sak, att du får en möjlighet till biologiska barn då kroppen sviker och när det är förbjudet i Sverige med surrisar, men jag kan inte släppa tanken hur jobbigt det skulle vara för mig. Jag har precis byggt upp mig själv, skapat en självsäkerhet och en bra självbild, att jag är okej som jag är. Jag vill inte förstöra det.

Jag kanske har fel, ingen aning.

Att bli behandlad som "normal".

I de två senaste inläggen har jag tagit upp hur jobbigt det är att säga till en partner att man har ett syndrom. Jag har dock insett att det finns en annan problematik. Det handlar inte bara om pojkvänner och hur man ska berätta för dem. Det handlar faktiskt också om hur jag som individ ska kunna säga detta till mina vänner. Det är klart att de närmsta som funnits där länge vet om hur jag har det och hur jobbigt det har varit, men de nya vännerna som kommer in i mitt liv, hur ska jag säga detta utan att jag ska bli en människa som de tycker synd om?

Jag har skrivit det här innan och jag gör det igen. Jag utbildar mig till förskollärare, och redan där uppstår en problematik eftersom det säger ganska mycket om mig som människa. Jag älskar barn. Del två i detta problem är att den nya kretsen jag är omgiven runt också gör detta. Det innebär att det många gånger pratas om barn och hur mysigt det hade varit att få en egen liten knodd någon gång i framtiden. De diskuterar många gånger hur mysigt det verkar att vara gravid. Där, mitt i smeten sitter jag och nickar. Det känns som att jag sitter och ljuger de människor jag faktiskt bryr mig om rakt upp i ansiktet.

Än så länge är det inte så farligt med tanke på att jag faktiskt inte bor ihop med en man vilket därav inte gör det aktuellt med barn, vilket också blir min undanflykt. Det enda jag dock kan tänka på är att de här människorna faktiskt öppnar upp sig för mig, de berättar om personliga problem, och där sitter jag som ett bollplank. Bollen studsar tillbaka, det är ingen egentlig delning av information för att skapa ett vänskapligt band, det är intag av information. Jag får in information utan att dela med mig för att sedan ta in ännu mer. 

Jag vet vad ni tänker, det är klart att du kan berätta för dina vänner om att du har MRKH.. Om de inte accepterar dig är de ingenting att ha. Det är klart, men det är inte så jag tänker. Ända sedan jag fick reda på att jag hade MRKH så kände jag mig som någonting onormalt. Sedan opererade jag mig så att jag kunde ha sex, vilket också betydde att jag kunde dölja mig i en förklädnad att jag var normal, och alla såg mig som likasinnad. Ingen såg på mig annorlunda än någon annan och det gjorde att jag inte kände av att det var ett överdrivet stort problem, jag kunde ju adoptera. Problemet nu är att aktualiteten för barn närmar sig och när jag säger detta till dem kommer de än en gång se mig annorlunda. De kommer tycka synd om mig och undvika samtalsämnen de egentligen vill ha. Jag kommer från den punkten framåt i mitt liv igen ses som en onormal människa. Här tänker ni säkert att det inte alls kommer bli så, fast ni har fel, så fel. En människa i sin natur känner empati och sympati för sina medmänniskor. Våra hjärnor är uppbyggda för sociala sammansättningar och eftersom vi också känner känslor i form av att vara ledsna eller glada kan vi också förstå andras situation och känna för dem som inte kan det du själv kan. Vetenskapen har talat. Vad ska man välja då, berätta om det jobbiga och bli annorlunda behandlad, eller hålla det inne och vara en i mängden?

Ett oerhört deprimerande inlägg vilket jag tänkte avsluta med en liten faktanotis som jag själv skrattade åt. Jag vet inte om ni vet, men från slutet av 1800-talet fram till ungefär 1950- talet kunde kvinnor som ansågs som emotionellt labila och allmänt aggressiva få diagnosen hysteri. Hysterin i sig kanske inte låter så skrattframkallande, men den grundläggande faktan till just varför är det. Del ett i denna bakgrund bestod av att se vad som skilde männen och kvinnorna åt fysiskt. Det största de kom fram till var livmodern och äggstockarna. Efter att de kom fram till detta fortsätter vi till del två. Det var alltså någon människa (läkare av något slag) som skyllde kvinnans oacceptabla beteende berodde på livmodern. Förklaringen till detta var att livmodern vandrade upp och satte sig på hjärnan. Detta resulterade i många symptom som de sedan diagnosticerade till hysteri. Hysteri blev namnet eftersom grekiska ordet för livmoder var hysteria. Del tre är såklart behandlingen av hysterin. Hur skulle de kunna locka tillbaka livmodern på sin rätta plats och bota kvinnan från sin diagnos? Det enkla svaret blev underlivsmassage. Kvinnorna gick till en läkare för att få underlivsmassage. Där började också tankarna kring en vibrator. 

Jag skrattade så oerhört mycket åt det här, och det första jag tänkte var: Är det därför de säger att jag inte har någon livmoder? Det kanske jag visst har, de har bara tittat på fel plats. 

I själva verket sitter den kanske ändå fast-etsad på min hjärna. 

Fotnot i detta är att ordet gynekologi betyder "kunskap om kvinnan".

Ett långt inlägg, men jag hoppas att ni orkat läsa. Är det någonting ni tycker att jag borde ta upp? Jag känner att jag har slut på idéer. Hör av er och kläm ur er frågor för allt i världen!

mittlivmedmrkh123@gmail.com

Frustration

Okej. Det var längesedan nu som jag gjorde ett spår på den här bloggen. Det har mycket att göra med att jag haft så mycket saker att göra, men också så mycket saker att fundera över. Denna gången är det samma kille, ett annat problem. Senast var problemet att han inte visste om min situation, nu är det en helt annan sak.

Vi satt hemma hos mig, drack en del och hade det ganska skoj. Vi har många gemensamma vänner så det pratas en del. Från ingenstans säger han att han har hört ett rykte om mig. Min första tanke var att det skulle vara så himla dåligt och att vi skulle bråka. Ryktet var att jag inte kunde få barn. Det kan jag inte. Det var inget rykte, det var sanning. Vad har jag för vänner ? Vad är det för skit? Visst är det sant och det är ingenting att egentligen skämmas över, men ska inte jag ha makten att själv berätta om en sådan stor grej om mig själv till en människa? Ska inte jag själv få bestämma vilka som ska veta eller inte?
Som tur var så tog han det bra, men tänk ifall han inte gjort det, tänk ifall han bara skulle sticka?

Jag vet varken in eller ut längre heller. Just nu lever jag i en konstig monogam grej, med lite förpliktelser utan att stämpla någonting. Ingen vet vad vi är, inte ens vi själva. Ena stunden bråkar vi och skriker på varandra, och andra stunden skiter vi i vad den andre gör. Det gör det här ännu värre. En människa som uppenbarligen inte kommer stanna kvar i mitt liv länge nog har fått veta det mest privata jag har om mig själv. Det är ingenting som alla ska kunna gå runt och prata om, även fast de uppenbarligen redan gör det.

Egentligen finns det en enkel fix, att prata om allt. Bara det att jag hatar att prata om saker, och enda gången jag kan göra det är när jag har druckit, vilket inte är bra.

Jag vet att det här är en massa ordbajs, och det finns mycket mer vart det kom ifrån, men jag tror att det här räcker för en gång.

Att säga eller att inte säga.

I helgen hände det en sak som jag inte kan få ur mitt huvud. Jag har börjat träffa en kille som jag också träffat innan. Det har aldrig slagit mig att jag ska berätta för honom att jag har MRKH överhuvudtaget. Jag har mest tänkt att det är skitsamma. Men i helgen frågade mig om jag kunde få barn eller inte, för att någon hade sagt till honom att jag inte kunde få det. Jag berättade för honom som det var med någon slags inre panik. Jag blev helt förberedd på att han skulle bli rädd och sticka, som andra faktiskt har gjort. Men han stannade kvar.

Efter detta kunde jag inte få det ur mitt huvud. När berättar man en sådan sak? Första dejten? Nej. Han skulle springa hundra mil härifrån. Efter en månad? Nej. Det är inte seriöst nog då. Efter ett halvår? Har det inte gått för lång tid vid det laget? Efter tre månader? Är man ens säker att han är i behov av att veta det då? Herregud. 

Jag vet inte ens hur man skulle säga det. Du... jag har en grej du kanske borde få veta. Du kanske har märkt att det inte finns spår av bindor eller tamponger i min lägenhet. Du har också märkt att jag inte är en man. Ta inte detta som att vi ska bli alldeles för seriösa nu, men jag ville bara säga att jag kan inte få barn, jag har ingen livmoder... Men.... på den ljusa sidan får jag ingen mens, så det kommer aldrig att stoppa oss från att inte ha sex. Det låter ju helt absurt. Finns det ens ett bra sätt att säga det på?

kort och koncist, men informativt.

Det känns som att jag upprepar mig ofantligt mycket i denna blogg.
Det kan ha någonting att göra med att det inte finns så mycket att säga om det här mer. Ja, jag har MRKH, ja jag kan leva med det och ja, det kan vara jobbigt ibland.
Jag uppskattar er alla som läser, även om ni inte är så många. Just nu är mitt liv bra och när livet är bra finns det inte så mycket att fundera och älta över. Jag har liksom gett upp ältandet för det kommer jag ingenstans med ändå mer än att vara bitter i resten av mitt liv.

Som alltid så finns jag ett mail ifrån om det är funderingar eller ledsamheter.

Mailen lyder följande: mittlivmedmrkh123@gmail.com

Ett nytt jag.

Den här bloggen har handlat oerhört mycket om hur det varit för mig när det gäller min diagnos. Jag ha tänkt att gå vidare från detta nu och istället fokusera på annat i mitt liv. Det är ingen mening att leva i det förgångna längre. Jag mår bra för den jag är och de jag har runt omkring mig älskar mig för just mig. 

Jag har mått oerhört bra den senaste tiden utan några tankar på det här. Det har smält in i mitt liv att jag har MRKH och det är ingenting jag tänker på varje dag. Istället har jag lika "värdsliga" problem som alla andra och det känns ofantligt bra. Mitt liv idag ser mycket annorlunda ut till skillnad på hur allting var då. Förut var jag deprimerad och förstörd, idag är jag lycklig och nöjd. 

Jag har börjat träffa en person som jag trivs bra med, och vi har också träffats innan. Det som förstörde allting då var min osäkerhet i mig själv, att jag inte kunde säga rakt ut hur allting var. Denna gången är jag mer lugn och sansad, och jag hoppas att jag inte förstör allting igen. Förhoppningsvis ha jag lite mer stake än vad jag hade förut. 

Allting handlar egentligen om att vara säker i sig själv, för utan självförtroendet kan ingen komma någonstans. 

Sprider positiv energi.

Så, jag har ju bestämt mig nu för att jag ska sluta upp med att vara en sådan deprimerad person, i alla fall här. Till vardags är jag absolut inte det. Jag har surfat runt en del om just MRKH, inte för att jag är okunnig, utan för att jag ville se hur andra ställde sig till det. Innan jag skaffade den här bloggen kände jag mig oerhört ensam, men när jag började skriva kom min frustation ut i skrift. Det kändes bra, och jag märker att många andra uppenbarligen använder bloggandet om MRKH på samma sätt. Det kan i och för sig vara bra, men om jag tänker efter blev jag nog mycket mer frustrerad än innan. Jag har också fått inse att jag inte längre skriver till mig själv utan också till er, många som har samma syndrom som jag själv.

Tänk vad ni är starka människor, vad ni får stå ut med! Jag känner att vi alla behöver någon som peppar upp oss så idag är det jag som peppar upp er. Tänk er, utan den erfarenheten, så hade det inte varit ni. Utan det här syndromet hade ni kanske idag haft ett annat tankesätt på vad som är viktigt och inte. Många av er ( inklusive mig själv) kanske också bär det här som en hemlighet för många, och vad det måste vara tungt att bära. Men tänk, så många förädrarlösa barn som kommer vara gladast i världen för att vi föddes såhär. Tänk att ni i framtiden kanske räddar ett barn, då kan ni tacka er själva för att ni blev utvalda att göra det.

Jag hoppas innerligt att någon mår så himla mycket bättre efter att ni har läst det här (om ni nu orkat läsa allt). Om inte kommer jag nog läsa det själv så fort jag grinar för ingenting.

Ni är himla bra!

Helt tom i huvudet.

Jag vet egentligen inte om det är någon som överhuvudtaget läser den här bloggen regelbundet, dels för att jag är riktigt dålig på att uppdatera den, men också för att jag egentligen inte gör någon som helst reklam för den. Det spelar ingen roll, för det jag skriver här, är någonting vem som helst kan läsa, som vill lyssna på vad jag har att säga.

Jag har haft lite funderingar över bloggen det senaste, och jag använder mig idag av en pseudonym i nuläget när jag skriver, och det känns på något sätt som att det blivit så för majoriteten av alla som väljer att blogga om någonting annat än mode och smink på ett ungefär. Egentligen undrar jag varför jag också trillat ner i den fallgropen. Jag är öppen med att jag har MRKH för jag har insett att det inte spelar någon roll att du bara berättar det själv för två personer, det sprider sig runt ändå, utan att du själv vet om det så jag har valt att prata öppet om det, med människor jag känner, men varför är det svårare att visa det för människor jag aldrig träffat? Jag vet att det inte bara är jag som inte riktigt vågar, eller vad man nu ska kalla det. Egentligen kanske jag inte borde kalla det för någonting, utan bara inse faktum att jag inte är redo, och kanske aldrig kommer bli.

Hur som helst, så vet jag egentligen inte vad jag ska skriva om, för jag är helt tom. Det kan vara för att mina tankar och funderingar redan har bearbetats för flera år sedan. Men om det är någon där ute som sitter och undrar, berätta för mig vad ni vill veta, så ska jag berätta om det, eller vad det nu blir. Det kanske också är ett sätt för mig att få ett helt nytt tankesätt på hela den här grejen som faktiskt aldrig försvinner.

Dags för nya tag.

Jag har inte skrivit här på ett tag och det beror nog väldigt mycket på att jag är helt tom.
Min idé för den här bloggen ända från början var att prata om MRKH, men det känns som allting egentligen är sagt. Jag har insett att livet faktiskt går vidare och att jag som individ får acceptera den jag är och vad jag föddes till att åstadkomma. Mitt mål i livet blir inte att få biologiska barn och glida genom livet på en räkmacka. Det har istället blivit att jag lärt mig att ta mina strider och bygga upp en styrka i mig själv.

Jag har också lärt mig tänka att MRKH är en del av mig. Utan MRKH så är det inte jag längre. Allting som händer oss i livet formar oss till individer som är egentänkande med någon slags självinsikt. Jag kan egentligen skratta mig lycklig till att jag föddes till det här. Jag är nöjd med mig själv och det tog ett tag för mig att förstå det. Jag har suttit här och skrivit ner deprimerade tankegångar om vilket helvete allting är när det egentligen bara är en bagatell. Barn finns ute i världen som väntar på en räddning, och det kanske jag föddes till att vara, en räddare till någon i nöd. Man kan heller inte alltid få allting som man vill ha, så är det bara. Jag ville ha en livmoder, jag fick ingen, skitsamma. Jag kanske istället har byggt upp en styrka inom mig själv tack vare det här som någon annan skulle vilja ha.

Det är dags att växa upp känner jag. Självömkandet är från och med nu slut och det är tid för en ny era.

En bearbetning som aldrig försvinner.

Jag har inte skrivit er blogginlägg på evigheter känner jag. Livet har väl kommit emellan. Jag insåg dock en sak igår. Jag ringde 11-77 för att ställa lite frågor eftersom jag nyligen fått magkatarr så sjuksköterskan började såklart fråga mig om mina symptom då jag berättade som det var. Sedan sa jag också att det blivit svårt att äta på morgonen och att jag mår illa. Då kom frågan som löd : du är inte gravid då?

Helt plötsligt fick jag panik och fick förklara för den här sjuksköterskan hur det var. På ett sätt har jag alltid trott att jag bearbetat det här men uppenbarligen så har jag så långt kvar att gå, om inte en livstid. Jag insåg igår att jag kommer aldrig bli klar med att bearbeta det här. Vi kvinnor pratar ofta om Mensverk och hur jobbigt det är, det är ett samtal jag aldrig kan vara delaktig i ( inte för att det är hela världen), det är mest principen att kunna prata om saker som borde vara en vardaglig sak, men som inte är det. Jag hoppas dock att jag någon gång i framtiden kan bli så stark i mig själv som jag spelar att jag är.