Obekvämlighet, en oundviklig faktor.

Det är ganska uppenbart att jag tagit någon slags blogg-paus. Bloggen består fortfarande dock och jag har inte gått under. Jag har samma problem som förut men haft mindre tanke på det. Det har på ett sätt varit befriande antar jag. Jag tror ibland att allting ska gå över, att jag kommer sluta tänka på det men det händer inte. Jag fick höra häromdagen att jag skulle bli en fantastisk mamma. Det är väl som jag skrivit innan att jag fortfarande kommer kunna bli mamma, det är bara en större ansträngning att bli det. Det är dock fortfarande svårt att höra människor säga sådant till en. Jag är inte den som skäms, men jag vill inte att människor ska se mig annorlunda och börja tänka på vad de säger i min närhet, för det är det som händer när de får reda på att jag inte kan få egna barn. De blir försiktiga med att prata om p-piller, mens och önskan av att få barn. Jag vill inte att det ska vara så, så när jag fick höra att jag skulle bli en fantastisk mamma nickade jag, log och sa tack. Det var ändå ganska jobbigt med tanke på att jag egentligen skulle velat säga "Tack! Jag tror mitt framtida adoptivbarn också blir glad över att få en familj". Så kan jag såklart inte säga, så jag fick bita ihop. Jag vill inte att människor ska bli obekväma i min närhet, så jag är tyst. Jag skämtar gärna bort saker och ofta på min egen bekostnad, för jag vill inte att jag ska vara jobbig att umgås med. jag antar att det alltid kommer vara så, jag kommer kämpa för att inte vara en människa som skapar obekvämlighet, utan gör hellre mig själv obekväm så att alla andra kan andas ut.