tag:blogger.com,1999:blog-13550761645380421762024-03-12T21:58:59.638-07:00Hur MRKH har förändrat mig.Det här är en blogg om mitt liv, om hur det är att leva med MRKH, ett syndrom som inte syns, men som du tänker på att du har varje dag.Sannahttp://www.blogger.com/profile/15794304437719059350noreply@blogger.comBlogger27125tag:blogger.com,1999:blog-1355076164538042176.post-56534021085876243632015-12-28T12:01:00.001-08:002015-12-28T12:01:19.986-08:00Kärlek övervinner inte alltJag har vuxit så mycket att jag är redo för att stadga mig, att leva tillsammans med någon. Jag har förut haft svårt att öppna upp mig för de män jag träffat, och den största hemligheten jag har är att jag inte kan få barn, och den har jag oftast hållt för mig själv.<br />
Sen träffade jag någon, det kändes så bra, och jag berättade. Jag berättade det som om det inte var en stor grej. Han tog det bra just då, i det ögonblicket. Jag kunde andas. Tyngden på mina axlar var inte lika stor längre. Jag kunde vara ärlig. Vi hade det bra, han och jag.<br />
<br />
Relationer är svårt, och det har alltid varit extra svårt för mig. Jag försökte hur mycket som helst att vara bra. Jag tyckte jag lyckades. En extra tandborste i tandborststället var inte längre förödande. Men sen började han ta avstånd. Jag fick dra det ur honom till varför. Han ville ha egna, biologiska barn, och det kunde ju inte jag få.<br />
<br />
Just där och då började jag gråta. Jag tyckte allt hade gått så bra, det fanns ju andra sätt tänkte jag, men sa ingenting. Jag ville inte försvara mig, för det här ÄR jag. Jag kan inte få egna barn utan att verkligen kämpa för det. Jag vill inte ens göra en livmodertransplantation, och det är jag.<br />
<br />
Vid det tillfället visste jag att kärlek inte övervinner allt. Vi människor är för giriga, vi har en femårsplan på våra liv, och den femårsplanen ska följas. Kärlek skjuts åt sidan. Karriärer tar större plats. Man kan inte nöja sig med ett radhus om man i sin femårsplan har en lyxvilla på kartan. Man kan inte ersätta det biologiska barnet med ett adopterat. Det ska vara till punkt och pricka, hur mycket man än älskar en idé av ett liv tillsammans.<br />
<br />
Jag önskar hitta någon som i sin femårsplan har en kvinna som vill ha adopterade, fantastiska barn, allt annat kan kvitta.<br />
<br />
<br />Sannahttp://www.blogger.com/profile/15794304437719059350noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-1355076164538042176.post-76173177758774863582015-09-23T11:19:00.002-07:002015-09-23T11:19:38.972-07:00Ett mailklick bort, och jag finns därJag vet att jag har några som läser här, även fast jag inte skriver någonting alls längre.<br />
Den här bloggen var till för att skriva ut kring saker jag inte kunde prata med någon om, förutom er då, och det är jag otroligt tacksam för, att ni läst och känt med mig i en värld där jag känt mig så otroligt ensam. Jag vet också att ni i min situation också har tillfällen då ni känner er ensamma, då ni saknar en pelare att stötta er mot. Det man inte får glömma av är att vi är många som har det såhär, vi är inte ensamma. Jag tänker skriva ut min mailadress än en gång, då jag vet att den ligger långt ner i flödet, och påminna er om att jag lyssnar och stöttar, för jag vet att jag behövde det, och då hittade jag ingen.<br />
<br />
<i>Den mailen ni kan nå mig på är :<b> mittlivmedmrkh123@gmail.com</b></i><br />
<i><b><br /></b></i>
Även om jag inte skriver här, så finns jag alltid på min mail, och den kollar jag regelbundet.<br />
<br />
När jag känner att jag har någonting vettigt att blogga om så kommer jag skriva här, men vet inte om det är om en vecka eller ett år. För er som letar efter någon som skriver om det här, läs igenom mina gamla inlägg, för där hade jag betydligt mer att skriva mig om än vad jag har nu.<br />
<br />
Jag hoppas ni alla har det bra där ute, och jag är bara ett mailklick ifrån!<br />
Ber om ursäkt för osammanhängande blogginlägg, och för distansen kring bloggen, men hoppas ni hör av er i vilket fall!<br />
<br />
<br />Sannahttp://www.blogger.com/profile/15794304437719059350noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1355076164538042176.post-50319888399078294102014-08-26T13:14:00.004-07:002014-08-26T13:14:53.110-07:00Det bubblar, men det kommer inte ut.Jag har under en längre period insett en sak om mig själv. MRKH har förändrat mig, det har förändrat mig så mycket att jag faktiskt har mer problem än vad jag själv vill erkänna.<br />
Som jag skrivit många gånger innan så är detta en del av mig som alla kanske inte vet om. Det är de närmsta som känner mig, som vet vem jag verkligen är. För alla andra sätter jag upp en fasad. Min personlighet från dessa inte lika nära vännerna skulle kunna vara att jag alltid är positiv och glad. Det är egentligen inte alls vem jag är. När jag är själv mår jag dåligt. Jag mår dåligt för att jag aldrig kan berätta för någon vad de betyder för mig. Detta resulterar i att alla tror att jag samtidigt är känslokall, men det är jag inte, känslorna bubblar inom mig och bara väntar på att få komma ut. Problemet är att jag numera är så van att leva bakom min fasad av lycka och problemfrihet att jag inte längre kan vara ärlig mot de som är viktigast för mig.<br />
<br />
Alla relationer jag någonsin haft har fallerat eftersom jag har ett sjukligt beteende av att skämta bort allting som har med känslor att göra. Det är inte för att jag vill, utan för att jag inte vågar annat. De som känner mig bäst säger att jag är den starkaste de någonsin träffat, och den bilden vill jag inte förstöra. Jag vill inte att de ska se mig svag. Jag vågar inte längre erkänna för människor att jag älskar dem eller att jag skulle gråta om de försvann ur mitt liv. Det är den hårda och brutala sanningen som jag fått erkänna för mig själv. Om jag hade varit öppen med vem jag var från början, så kanske, men bara kanske, hade jag kunnat vara det vi alla kallar "normal".Sannahttp://www.blogger.com/profile/15794304437719059350noreply@blogger.com9tag:blogger.com,1999:blog-1355076164538042176.post-23613180180656770092014-06-09T02:39:00.002-07:002014-06-09T02:39:57.625-07:00Obekvämlighet, en oundviklig faktor.Det är ganska uppenbart att jag tagit någon slags blogg-paus. Bloggen består fortfarande dock och jag har inte gått under. Jag har samma problem som förut men haft mindre tanke på det. Det har på ett sätt varit befriande antar jag. Jag tror ibland att allting ska gå över, att jag kommer sluta tänka på det men det händer inte. Jag fick höra häromdagen att jag skulle bli en fantastisk mamma. Det är väl som jag skrivit innan att jag fortfarande kommer kunna bli mamma, det är bara en större ansträngning att bli det. Det är dock fortfarande svårt att höra människor säga sådant till en. Jag är inte den som skäms, men jag vill inte att människor ska se mig annorlunda och börja tänka på vad de säger i min närhet, för det är det som händer när de får reda på att jag inte kan få egna barn. De blir försiktiga med att prata om p-piller, mens och önskan av att få barn. Jag vill inte att det ska vara så, så när jag fick höra att jag skulle bli en fantastisk mamma nickade jag, log och sa tack. Det var ändå ganska jobbigt med tanke på att jag egentligen skulle velat säga "<i>Tack! Jag tror mitt framtida adoptivbarn också blir glad över att få en familj". </i>Så kan jag såklart inte säga, så jag fick bita ihop. Jag vill inte att människor ska bli obekväma i min närhet, så jag är tyst. Jag skämtar gärna bort saker och ofta på min egen bekostnad, för jag vill inte att jag ska vara jobbig att umgås med. jag antar att det alltid kommer vara så, jag kommer kämpa för att inte vara en människa som skapar obekvämlighet, utan gör hellre mig själv obekväm så att alla andra kan andas ut.Sannahttp://www.blogger.com/profile/15794304437719059350noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-1355076164538042176.post-84435922680143438462014-01-14T12:57:00.000-08:002014-01-14T12:57:00.094-08:00Hur har egentligen MRKH förändrat mig?Jag antar att mitt syfte här till en början var att visa någon slags förändring, en förändring skapad av en så kallad mutation. Hur har MRKH egentligen förändrat mig? Det är faktiskt inget enkelt svar överhuvudtaget.<br />
<br />
Jag var 15 år gammal när jag fick reda på att jag var "speciell" om man får säga så. Innan dess var jag som alla andra, fast ändå var jag inte det, det har jag nog aldrig varit, någonsin. Flickor från 12 år och framåt var då och jag antar ännu mera nu, exalterade över förändringarna som skedde hos en själv. Det var spännande att bli "vuxen" och få mens. Det var vad jag kommer ihåg ett stort samtalsämne i omklädningsrummen. Det var diskussioner om BH storlekar och dylikt. Debatten om BH storlekens betydelse kunde jag i alla fall vara med på. Det där andra, att få mens, det var där jag blev tyst. När de första fick den var jag lugn, det var ändå andra i min situation som var sena. Allting eskalerade och tillslut stod jag där ensam kvar i det "sena" facket. Alla andra var nu "vuxna" enligt dem själva. Jag sa aldrig någonting. Jag smög mig undan och sökte mig till människor som hade annat att prata om än killar och tamponger.<br />
<br />
Där blev jag delad. Jag ville inte dra mig undan men jag ville heller inte berätta sanningen om mig själv, att jag var "sen". För att hitta någonting annat att prata om använde jag mig av humor. Jag skapade en personlighet byggd på skämt. Det fick alla att tappa lusten av att diskutera mensen i olika perspektiv. Inte för att mens någonsin varit ett trevligt samtalsämne, så jag antar att de tackar mig nu, att de aldrig lyckades bli mens-experter.<br />
<br />
Det jag inser är att jag faktiskt varit annorlunda redan innan jag visste att jag på riktigt inte var som alla andra. Redan när mensen lyste med sin frånvaro började jag bygga upp den personlighet jag nu har. Visst har MRKH förändrat mig, jag ser inte vardagssaker som lika problematiska. Kanske är det bra , att vara annorlunda både in- och utvändigt.<br />
<br />
Egentligen, om man tänker efter så är det väl ingen som någonsin skulle kunna säga att man är normal, för vad är egentligen normalitet? Det är en majoritet som har samma mönster, som att normaliteten är större att kvinnan har en livmoder, eller att skostorleken på en kvinna ur ett normalitetsperspektiv ligger mellan 37-40. De kvinnor som har storlek 41, de är väl också normala, eller ska även de kallas för annorlunda?<br />
<br />
<br />Sannahttp://www.blogger.com/profile/15794304437719059350noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-1355076164538042176.post-24031608811991178762013-12-13T08:14:00.000-08:002013-12-13T08:14:05.602-08:00Livmoderstransplantationens dilemma.Igår hade jag en lång diskussion med min kusin. Hon började prata om möjligheten för mig att få egna biologiska barn. Redan i början av konversationen insåg jag att den skulle bli lång. Hennes största undran var hur det gick till med livmoderstransplantation och om jag skulle kunna tänka mig att göra en sådan. Mitt svar blev direkt nej. Jag försökte förklara för henne varför men det gick aldrig fram. Jag förklarade för henne det jag också skrivit här många gånger, att det tog lång tid innan jag kunde känna mig normal. Att göra en livmoderstransplantation för mig är någonting som ligger oerhört långt borta. Jag har hela mitt liv levt utan en och vet faktiskt inte hur det är att ha den. Om jag skulle fått en möjlighet att behålla den tills jag dör hade det inte ens varit ett svårt val att göra det. Problemet är här att det är en omfattande operation, och efter att du fått den måste du också äta mediciner för att kroppen inte ska stöta bort den. Efter det får du skaffa dig två (tror jag) barn för att sedan ta ut den eftersom du ska slippa att medicinera dig hela livet.<br />
<br />
Visst är det ett fint och bra alternativ, men det som plågar mig i det är att få någonting du aldrig haft, för att sedan bli av med det. Då kommer jag få känna på hur det känns att ha en livmoder, att vara helt normal, precis som alla andra, för att sedan ta bort den och gå tillbaka till mitt gamla jag, som är normal på utsidan men inte på insidan. Argumentet tillbaka blev att många faktiskt tar ut den. Jag förstår det, de är ju faktiskt också normala, men det handlar om ens egen självbild, någonting som inte går att förklara med ord. För mig är det som att ge ett barn en nalle som den älskar, för att sedan ta den ifrån barnet. Så känns det för mig. Jag vill inte ha någonting jag aldrig har haft, för jag vet inte om jag kommer bryta ihop den dagen den ska bort.<br />
<br />
Det kanske bara är jag som känner såhär. Visst är det en bra sak, att du får en möjlighet till biologiska barn då kroppen sviker och när det är förbjudet i Sverige med surrisar, men jag kan inte släppa tanken hur jobbigt det skulle vara för mig. Jag har precis byggt upp mig själv, skapat en självsäkerhet och en bra självbild, att jag är okej som jag är. Jag vill inte förstöra det.<br />
<br />
Jag kanske har fel, ingen aning.Sannahttp://www.blogger.com/profile/15794304437719059350noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1355076164538042176.post-24090156572883567482013-11-20T14:14:00.002-08:002013-11-20T14:14:43.561-08:00Att bli behandlad som "normal".I de två senaste inläggen har jag tagit upp hur jobbigt det är att säga till en partner att man har ett syndrom. Jag har dock insett att det finns en annan problematik. Det handlar inte bara om pojkvänner och hur man ska berätta för dem. Det handlar faktiskt också om hur jag som individ ska kunna säga detta till mina vänner. Det är klart att de närmsta som funnits där länge vet om hur jag har det och hur jobbigt det har varit, men de nya vännerna som kommer in i mitt liv, hur ska jag säga detta utan att jag ska bli en människa som de tycker synd om?<div>
<br /></div>
<div>
Jag har skrivit det här innan och jag gör det igen. Jag utbildar mig till förskollärare, och redan där uppstår en problematik eftersom det säger ganska mycket om mig som människa. Jag älskar barn. Del två i detta problem är att den nya kretsen jag är omgiven runt också gör detta. Det innebär att det många gånger pratas om barn och hur mysigt det hade varit att få en egen liten knodd någon gång i framtiden. De diskuterar många gånger hur mysigt det verkar att vara gravid. Där, mitt i smeten sitter jag och nickar. Det känns som att jag sitter och ljuger de människor jag faktiskt bryr mig om rakt upp i ansiktet.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Än så länge är det inte så farligt med tanke på att jag faktiskt inte bor ihop med en man vilket därav inte gör det aktuellt med barn, vilket också blir min undanflykt. Det enda jag dock kan tänka på är att de här människorna faktiskt öppnar upp sig för mig, de berättar om personliga problem, och där sitter jag som ett bollplank. Bollen studsar tillbaka, det är ingen egentlig delning av information för att skapa ett vänskapligt band, det är intag av information. Jag får in information utan att dela med mig för att sedan ta in ännu mer. </div>
<div>
<br /></div>
<div>
Jag vet vad ni tänker, <i>det är klart att du kan berätta för dina vänner om att du har MRKH.. Om de inte accepterar dig är de ingenting att ha. </i>Det är klart, men det är inte så jag tänker. Ända sedan jag fick reda på att jag hade MRKH så kände jag mig som någonting onormalt. Sedan opererade jag mig så att jag kunde ha sex, vilket också betydde att jag kunde dölja mig i en förklädnad att jag var normal, och alla såg mig som likasinnad. Ingen såg på mig annorlunda än någon annan och det gjorde att jag inte kände av att det var ett överdrivet stort problem, jag kunde ju adoptera. Problemet nu är att aktualiteten för barn närmar sig och när jag säger detta till dem kommer de än en gång se mig annorlunda. De kommer tycka synd om mig och undvika samtalsämnen de egentligen vill ha. Jag kommer från den punkten framåt i mitt liv <b>igen</b> ses som en onormal människa. Här tänker ni säkert att det inte alls kommer bli så, fast ni har fel, så fel. En människa i sin natur känner empati och sympati för sina medmänniskor. Våra hjärnor är uppbyggda för sociala sammansättningar och eftersom vi också känner känslor i form av att vara ledsna eller glada kan vi också förstå andras situation och känna för dem som inte kan det du själv kan. Vetenskapen har talat. Vad ska man välja då, berätta om det jobbiga och bli annorlunda behandlad, eller hålla det inne och vara en i mängden?</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Ett oerhört deprimerande inlägg vilket jag tänkte avsluta med en liten faktanotis som jag själv skrattade åt. Jag vet inte om ni vet, men från slutet av 1800-talet fram till ungefär 1950- talet kunde kvinnor som ansågs som emotionellt labila och allmänt aggressiva få diagnosen <i style="font-weight: bold;">hysteri</i>. Hysterin i sig kanske inte låter så skrattframkallande, men den grundläggande faktan till just varför är det. Del ett i denna bakgrund bestod av att se vad som skilde männen och kvinnorna åt fysiskt. Det största de kom fram till var livmodern och äggstockarna. Efter att de kom fram till detta fortsätter vi till del två. Det var alltså någon människa (läkare av något slag) som skyllde kvinnans oacceptabla beteende berodde på livmodern. Förklaringen till detta var att livmodern vandrade upp och satte sig på hjärnan. Detta resulterade i många symptom som de sedan diagnosticerade till hysteri. Hysteri blev namnet eftersom grekiska ordet för livmoder var hysteria. Del tre är såklart behandlingen av hysterin. Hur skulle de kunna locka tillbaka livmodern på sin rätta plats och bota kvinnan från sin diagnos? Det enkla svaret blev underlivsmassage. Kvinnorna gick till en läkare för att få underlivsmassage. Där började också tankarna kring en vibrator. </div>
<div>
<br /></div>
<div>
Jag skrattade så oerhört mycket åt det här, och det första jag tänkte var: <i>Är det därför de säger att jag inte har någon livmoder? Det kanske jag visst har, de har bara tittat på fel plats. </i></div>
<div>
I själva verket sitter den kanske ändå fast-etsad på min hjärna. </div>
<div>
<br /></div>
<div>
Fotnot i detta är att ordet gynekologi betyder "kunskap om kvinnan".</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Ett långt inlägg, men jag hoppas att ni orkat läsa. Är det någonting ni tycker att jag borde ta upp? Jag känner att jag har slut på idéer. Hör av er och kläm ur er frågor för allt i världen!</div>
<div>
<br /></div>
<div>
mittlivmedmrkh123@gmail.com</div>
Sannahttp://www.blogger.com/profile/15794304437719059350noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1355076164538042176.post-21612390373181080902013-11-03T14:14:00.000-08:002013-11-03T14:14:00.545-08:00FrustrationOkej. Det var längesedan nu som jag gjorde ett spår på den här bloggen. Det har mycket att göra med att jag haft så mycket saker att göra, men också så mycket saker att fundera över. Denna gången är det samma kille, ett annat problem. Senast var problemet att han inte visste om min situation, nu är det en helt annan sak.<br />
<br />
Vi satt hemma hos mig, drack en del och hade det ganska skoj. Vi har många gemensamma vänner så det pratas en del. Från ingenstans säger han att han har hört ett rykte om mig. Min första tanke var att det skulle vara så himla dåligt och att vi skulle bråka. Ryktet var att jag inte kunde få barn. Det kan jag inte. Det var inget rykte, det var sanning. Vad har jag för vänner ? Vad är det för skit? Visst är det sant och det är ingenting att egentligen skämmas över, men ska inte jag ha makten att själv berätta om en sådan stor grej om mig själv till en människa? Ska inte jag själv få bestämma vilka som ska veta eller inte?<br />
Som tur var så tog han det bra, men tänk ifall han inte gjort det, tänk ifall han bara skulle sticka?<br />
<br />
Jag vet varken in eller ut längre heller. Just nu lever jag i en konstig monogam grej, med lite förpliktelser utan att stämpla någonting. Ingen vet vad vi är, inte ens vi själva. Ena stunden bråkar vi och skriker på varandra, och andra stunden skiter vi i vad den andre gör. Det gör det här ännu värre. En människa som uppenbarligen inte kommer stanna kvar i mitt liv länge nog har fått veta det mest privata jag har om mig själv. Det är ingenting som alla ska kunna gå runt och prata om, även fast de uppenbarligen redan gör det.<br />
<br />
Egentligen finns det en enkel fix, att prata om allt. Bara det att jag hatar att prata om saker, och enda gången jag kan göra det är när jag har druckit, vilket inte är bra.<br />
<br />
Jag vet att det här är en massa ordbajs, och det finns mycket mer vart det kom ifrån, men jag tror att det här räcker för en gång.Sannahttp://www.blogger.com/profile/15794304437719059350noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1355076164538042176.post-74247726968823909332013-08-20T14:01:00.003-07:002013-08-20T14:01:46.196-07:00Att säga eller att inte säga. I helgen hände det en sak som jag inte kan få ur mitt huvud. Jag har börjat träffa en kille som jag också träffat innan. Det har aldrig slagit mig att jag ska berätta för honom att jag har MRKH överhuvudtaget. Jag har mest tänkt att det är skitsamma. Men i helgen frågade mig om jag kunde få barn eller inte, för att någon hade sagt till honom att jag inte kunde få det. Jag berättade för honom som det var med någon slags inre panik. Jag blev helt förberedd på att han skulle bli rädd och sticka, som andra faktiskt har gjort. Men han stannade kvar.<div>
<br /></div>
<div>
Efter detta kunde jag inte få det ur mitt huvud. När berättar man en sådan sak? Första dejten? <i>Nej. Han skulle springa hundra mil härifrån</i>. Efter en månad?<i> Nej. Det är inte seriöst nog då</i>. Efter ett halvår? <i>Har det inte gått för lång tid vid det laget?</i> Efter tre månader? <i>Är man ens säker att han är i behov av att veta det då?</i> Herregud. </div>
<div>
<br /></div>
<div>
Jag vet inte ens hur man skulle säga det. <i>Du... jag har en grej du kanske borde få veta. Du kanske har märkt att det inte finns spår av bindor eller tamponger i min lägenhet. Du har också märkt att jag inte är en man. Ta inte detta som att vi ska bli alldeles för seriösa nu, men jag ville bara säga att jag kan inte få barn, jag har ingen livmoder... Men.... på den ljusa sidan får jag ingen mens, så det kommer aldrig att stoppa oss från att inte ha sex. </i>Det låter ju helt absurt. Finns det ens ett bra sätt att säga det på?</div>
Sannahttp://www.blogger.com/profile/15794304437719059350noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1355076164538042176.post-87505812901004237772013-08-16T14:26:00.000-07:002013-08-16T14:26:06.150-07:00kort och koncist, men informativt. Det känns som att jag upprepar mig ofantligt mycket i denna blogg.<br />
Det kan ha någonting att göra med att det inte finns så mycket att säga om det här mer. Ja, jag har MRKH, ja jag kan leva med det och ja, det kan vara jobbigt ibland.<br />
Jag uppskattar er alla som läser, även om ni inte är så många. Just nu är mitt liv bra och när livet är bra finns det inte så mycket att fundera och älta över. Jag har liksom gett upp ältandet för det kommer jag ingenstans med ändå mer än att vara bitter i resten av mitt liv.<br />
<br />
Som alltid så finns jag ett mail ifrån om det är funderingar eller ledsamheter.<br />
<br />
Mailen lyder följande: mittlivmedmrkh123@gmail.comSannahttp://www.blogger.com/profile/15794304437719059350noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1355076164538042176.post-30674641857216291472013-07-23T15:01:00.001-07:002013-07-23T15:01:20.781-07:00Ett nytt jag.Den här bloggen har handlat oerhört mycket om hur det varit för mig när det gäller min diagnos. Jag ha tänkt att gå vidare från detta nu och istället fokusera på annat i mitt liv. Det är ingen mening att leva i det förgångna längre. Jag mår bra för den jag är och de jag har runt omkring mig älskar mig för just mig. <div>
<br /></div>
<div>
Jag har mått oerhört bra den senaste tiden utan några tankar på det här. Det har smält in i mitt liv att jag har MRKH och det är ingenting jag tänker på varje dag. Istället har jag lika "värdsliga" problem som alla andra och det känns ofantligt bra. Mitt liv idag ser mycket annorlunda ut till skillnad på hur allting var då. Förut var jag deprimerad och förstörd, idag är jag lycklig och nöjd. </div>
<div>
<br /></div>
<div>
Jag har börjat träffa en person som jag trivs bra med, och vi har också träffats innan. Det som förstörde allting då var min osäkerhet i mig själv, att jag inte kunde säga rakt ut hur allting var. Denna gången är jag mer lugn och sansad, och jag hoppas att jag inte förstör allting igen. Förhoppningsvis ha jag lite mer stake än vad jag hade förut. </div>
<div>
<br /></div>
<div>
Allting handlar egentligen om att vara säker i sig själv, för utan självförtroendet kan ingen komma någonstans. </div>
Sannahttp://www.blogger.com/profile/15794304437719059350noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1355076164538042176.post-88362658150912443992013-06-09T13:25:00.000-07:002013-06-09T13:25:11.553-07:00Sprider positiv energi.Så, jag har ju bestämt mig nu för att jag ska sluta upp med att vara en sådan deprimerad person, i alla fall här. Till vardags är jag absolut inte det. Jag har surfat runt en del om just MRKH, inte för att jag är okunnig, utan för att jag ville se hur andra ställde sig till det. Innan jag skaffade den här bloggen kände jag mig oerhört ensam, men när jag började skriva kom min frustation ut i skrift. Det kändes bra, och jag märker att många andra uppenbarligen använder bloggandet om MRKH på samma sätt. Det kan i och för sig vara bra, men om jag tänker efter blev jag nog mycket mer frustrerad än innan. Jag har också fått inse att jag inte längre skriver till mig själv utan också till er, många som har samma syndrom som jag själv.<br />
<br />
Tänk vad ni är starka människor, vad ni får stå ut med! Jag känner att vi alla behöver någon som peppar upp oss så idag är det jag som peppar upp er. Tänk er, utan den erfarenheten, så hade det inte varit ni. Utan det här syndromet hade ni kanske idag haft ett annat tankesätt på vad som är viktigt och inte. Många av er ( inklusive mig själv) kanske också bär det här som en hemlighet för många, och vad det måste vara tungt att bära. Men tänk, så många förädrarlösa barn som kommer vara gladast i världen för att vi föddes såhär. Tänk att ni i framtiden kanske räddar ett barn, då kan ni tacka er själva för att ni blev utvalda att göra det.<br />
<br />
Jag hoppas innerligt att någon mår så himla mycket bättre efter att ni har läst det här (om ni nu orkat läsa allt). Om inte kommer jag nog läsa det själv så fort jag grinar för ingenting.<br />
<br />
Ni är himla bra!Sannahttp://www.blogger.com/profile/15794304437719059350noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1355076164538042176.post-39960846012760666782013-05-14T03:58:00.001-07:002013-05-14T03:58:41.957-07:00Helt tom i huvudet.Jag vet egentligen inte om det är någon som överhuvudtaget läser den här bloggen regelbundet, dels för att jag är riktigt dålig på att uppdatera den, men också för att jag egentligen inte gör någon som helst reklam för den. Det spelar ingen roll, för det jag skriver här, är någonting vem som helst kan läsa, som vill lyssna på vad jag har att säga.<br />
<br />
Jag har haft lite funderingar över bloggen det senaste, och jag använder mig idag av en pseudonym i nuläget när jag skriver, och det känns på något sätt som att det blivit så för majoriteten av alla som väljer att blogga om någonting annat än mode och smink på ett ungefär. Egentligen undrar jag varför jag också trillat ner i den fallgropen. Jag är öppen med att jag har MRKH för jag har insett att det inte spelar någon roll att du bara berättar det själv för två personer, det sprider sig runt ändå, utan att du själv vet om det så jag har valt att prata öppet om det, med människor jag känner, men varför är det svårare att visa det för människor jag aldrig träffat? Jag vet att det inte bara är jag som inte riktigt vågar, eller vad man nu ska kalla det. Egentligen kanske jag inte borde kalla det för någonting, utan bara inse faktum att jag inte är redo, och kanske aldrig kommer bli.<br />
<br />
Hur som helst, så vet jag egentligen inte vad jag ska skriva om, för jag är helt tom. Det kan vara för att mina tankar och funderingar redan har bearbetats för flera år sedan. Men om det är någon där ute som sitter och undrar, berätta för mig vad ni vill veta, så ska jag berätta om det, eller vad det nu blir. Det kanske också är ett sätt för mig att få ett helt nytt tankesätt på hela den här grejen som faktiskt aldrig försvinner.<br />
<br />
<br />Sannahttp://www.blogger.com/profile/15794304437719059350noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-1355076164538042176.post-66023224470078802152013-03-03T15:13:00.000-08:002013-03-03T15:13:30.503-08:00Dags för nya tag.Jag har inte skrivit här på ett tag och det beror nog väldigt mycket på att jag är helt tom.<br />
Min idé för den här bloggen ända från början var att prata om MRKH, men det känns som allting egentligen är sagt. Jag har insett att livet faktiskt går vidare och att jag som individ får acceptera den jag är och vad jag föddes till att åstadkomma. Mitt mål i livet blir inte att få biologiska barn och glida genom livet på en räkmacka. Det har istället blivit att jag lärt mig att ta mina strider och bygga upp en styrka i mig själv.<br />
<br />
Jag har också lärt mig tänka att MRKH är en del av mig. Utan MRKH så är det inte jag längre. Allting som händer oss i livet formar oss till individer som är egentänkande med någon slags självinsikt. Jag kan egentligen skratta mig lycklig till att jag föddes till det här. Jag är nöjd med mig själv och det tog ett tag för mig att förstå det. Jag har suttit här och skrivit ner deprimerade tankegångar om vilket helvete allting är när det egentligen bara är en bagatell. Barn finns ute i världen som väntar på en räddning, och det kanske jag föddes till att vara, en räddare till någon i nöd. Man kan heller inte alltid få allting som man vill ha, så är det bara. Jag ville ha en livmoder, jag fick ingen, skitsamma. Jag kanske istället har byggt upp en styrka inom mig själv tack vare det här som någon annan skulle vilja ha.<br />
<br />
Det är dags att växa upp känner jag. Självömkandet är från och med nu slut och det är tid för en ny era.Sannahttp://www.blogger.com/profile/15794304437719059350noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1355076164538042176.post-11173924815122081602013-01-09T17:48:00.001-08:002013-01-09T17:48:14.333-08:00En bearbetning som aldrig försvinner.Jag har inte skrivit er blogginlägg på evigheter känner jag. Livet har väl kommit emellan. Jag insåg dock en sak igår. Jag ringde 11-77 för att ställa lite frågor eftersom jag nyligen fått magkatarr så sjuksköterskan började såklart fråga mig om mina symptom då jag berättade som det var. Sedan sa jag också att det blivit svårt att äta på morgonen och att jag mår illa. Då kom frågan som löd : du är inte gravid då?<div>
<br /></div>
<div>
Helt plötsligt fick jag panik och fick förklara för den här sjuksköterskan hur det var. På ett sätt har jag alltid trott att jag bearbetat det här men uppenbarligen så har jag så långt kvar att gå, om inte en livstid. Jag insåg igår att jag kommer aldrig bli klar med att bearbeta det här. Vi kvinnor pratar ofta om Mensverk och hur jobbigt det är, det är ett samtal jag aldrig kan vara delaktig i ( inte för att det är hela världen), det är mest principen att kunna prata om saker som borde vara en vardaglig sak, men som inte är det. Jag hoppas dock att jag någon gång i framtiden kan bli så stark i mig själv som jag spelar att jag är.</div>
Sannahttp://www.blogger.com/profile/15794304437719059350noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-1355076164538042176.post-59431778568283399842012-12-14T15:10:00.001-08:002012-12-14T15:10:45.846-08:00Det jag älskar, min största plåga.Jag vet inte om jag hittills berättat om mig själv än. Idag är jag 20 år gammal. Jag är kvinna (såklart), jag har känslomässiga svårigheter i förhållanden, jag är en gammal handbollsmålvakt och just nu studerar jag till att bli en förskollärare. Just precis, en förskollärare. Jag har inte tänkt på hur jobbigt det faktiskt är att plåga mig själv att se mammorna plocka upp sina barn varje dag från "dagis". Jag tänkte aldrig så långt. För varje gång jag satt min fot på en förskola blir jag mer och mer fäst. Barn är det bästa jag vet, och nu börjar också hjärnan berätta för mig dagligen att jag inte kan få egna på ett naturligt sätt. Innan har jag tänkt att jag kan adoptera, att det är ödet på så vis att ett barn vill ha en mamma, och jag vill ha ett barn, men nu vinner inte den tanken längre.<br />
<br />
Mitt stora dilemma är att jag inte vet om jag klarar av att jobba med andras barn när jag inte kan få egna. Visst kan jag kanske fixa någon surrogat-grej när tiden väl är inne. Kanske kan jag hitta någon som vill bli av med sin livmoder i ett år. Jag vill bara inte få det jg föddes utan (en livmoder) för att sedan ta bort den när jag börjat känna mig normal. Jag har också svårt för surrogat-mammor. Jag vill inte sitta bredvid och titta på när en kvinna bär mitt barn, med mitt DNA. <br />
<br />
Jag vet iallafall inte hur jag ska handskas med det här. Ska jag jobbs med det jag brinner för och ha en saknad för någonting som jag inte får, eller ska jag skapa en annan framtid för att sluta plåga mig själv?Sannahttp://www.blogger.com/profile/15794304437719059350noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1355076164538042176.post-41525625272113756572012-12-01T15:27:00.001-08:002012-12-01T15:27:07.690-08:00Tredje hjulets verkan.Just nu så består min umgängeskrets av par. Det är dom enda människorna jag umgås med, par. Sen kommer jag, en ensam tjej som skådar deras förhållanden. Det känns tråkigt på något sätt. Det enda jag får höra om är deras gnabb och tjafs och jag har ingenting att tillföra. Där sitter dom sedan och säger att det är dags för mig att träffa någon. Jag behöver någon tycker dom. Det kanske jag gör, men att behöva träffa en människa och säga till honom att jag inte är som alla andra är ingenting jag känner för. Det är klart jag vill träffa någon, men att behöva blotta sig och berätta om att jag har MRKH är ingenting jag längtar efter. Det var liksom nu jag insåg att jag kommer aldrig kunna känna att jag är en normal tjej, för vilken kille jag än träffar, måste få reda på vad jag har. Jag kommer aldrig kunna stöta bort att jag har MRKH. Aldrig.Sannahttp://www.blogger.com/profile/15794304437719059350noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1355076164538042176.post-71254711587218616212012-11-13T10:06:00.002-08:002012-11-13T10:06:19.471-08:00tröttsamheten.Jag har inte skrivit här på ett tag är jag medveten om. Jag gav upp ett tag. Ingen anledning alls egentligen, det bara blev så. jag sitter i alla fall här, på samma plats som vanligt, med samma tankar och känslor som vanligt. Ingenting har förändrats.<br />
<br />
Ibland så vill jag bara skrika ut och berätta hur idiotiska alla är som gnäller över småskit. Det är det jag ältar, att jag aldrig kan be dom dra åt helvete med sina fjuttiga problem, som inte ens borde kallas problem. Idag pratade jag med en vän i telefon, och jag fick inte en syl i vädret, jag ringde för att jag behövde prata, men det gick inte. Det var för mycket andra problem i vägen. Det är alltid så. Folk tror att jag är så stark eftersom jag varit med om så mycket, så problem är inte ens problem för mig. Det är så himla fel dock. Det är klart jag också har saker jag behöver prata om. Det finns saker jag behöver gråta ut över. Jag blir bara så trött.Sannahttp://www.blogger.com/profile/15794304437719059350noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-1355076164538042176.post-62569928692069495902012-10-20T13:36:00.001-07:002012-10-20T13:36:44.677-07:00Styrkan att komma tillbaka.När jag var 15 år gammal hände det mycket i mitt liv. Nu tänker jag inte bara på beskedet av MRKH, utan jag hade också fantastiska passioner i mitt liv. Jag har aldrig varit så stabil. Jag var mån om mig själv och min hälsa och spelade i flera handbollslag. Det bästa jag visste var att skriva, jag kunde få fram de bästa texterna.<br />
<br />
De passionerna jag hade då, de vill jag ha tillbaka. Men någonting förändrades, ni förstår, jag var säker på mig själv. Jag var en självsäker 15 åring som visste precis vart livet skulle ta mig, men tji fick jag.<br />
Jag fick reda på att jag hade MRKH och de bästa egenskaperna och de viktigaste passionerna i mitt liv försvann spårlöst ut i intet. Jag sitter varje dag och hoppas att jag kan få tillbaka den gnistan som jag hade då, men den kommer aldrig.<br />
<br />
När MRKH blev en del av mig så tog det upp så mycket plats att jag glömde allting annat som var så viktigt. Sportandet som gjorde mig lycklig släppte jag taget om och skrivandet blockerades. Jag önskar nu att jag hade gjort annorlunda. Jag önskar att jag skrivit mer, och sportat mer för att växa, men jag gick in i väggen. Jag kunde gråta för ingenting helt ensam utan att någon visste om det. Jag förstördes. Min lycka bröts ner i tusen bitar och flög ur mig.<br />
<br />
Fram till idag, fem år senare har jag börjat återfå lite av det jag en gång hade och just nu så känns det som att jag aldrig någonsin riktigt kommer komma tillbaka till den lyckliga människa jag var, jag hoppas, men vad vet jag. Jag är väl kanske ung och dum än så länge.<br />
<br />
Jag hoppas i alla fall att ni som precis fått budskapet om MRKH, eller någonting annat tungt, att ni inte släpper taget och glömmer den personen ni är. Använd era karaktäristiska drag till att bygga er uppåt och gå framåt.Sannahttp://www.blogger.com/profile/15794304437719059350noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1355076164538042176.post-51655702450588612732012-10-16T14:07:00.002-07:002012-10-16T14:07:57.799-07:00Att vara annorlunda.Jag har vetat om min MRKH i flera år nu. Jag är van, men det jag aldrig kommer vänja mig vid är att alla varje gång är lika rädda för vad det är jag har.<br />
Jag förstår att alla inte kan vara lika öppna och prata om det som jag är, men jag är trött på att bli sedd som annorlunda och konstig. Det är alltid samma reaktion. "VA? kan du inte få barn! Jag tycker synd om dig!". Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, så jag svarar alltid samma sak, "Jag slipper i alla fall mensen".<br />
<br />
Jag försöker vara positiv, men det kanske inte ser ut som det här. Det är bara det att varje gång jag blir nedstämd så inser jag att det här var min räddning. Men jag är en positiv människa, även till det här. Jag ser det som att det är menat att jag ska ha detta. Det finns barn där ute som inte har någon, och jag kommer heller inte få mina egna, så varför inte hjälpa varandra?<br />
<br />
Det kanske också kan vara bra ibland att inte vara som alla andra. Jag vet inte, men jag tror det. Att vara annorlunda kan vara bra. Det gör en på något sätt intressant. Hoppas jag.Sannahttp://www.blogger.com/profile/15794304437719059350noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1355076164538042176.post-86224829396982462422012-10-08T15:50:00.000-07:002012-10-08T15:50:00.234-07:00Sträcker ut min hand till alla som mig.Jag vet inte hur många som läser vad jag skriver, och jag vet inte heller om det är någon som är intresserad, eller i samma situation som jag. Kanske är det någon där ute som behöver stöd, på grund av det här, som jag ofrivilligt är expert på.<br />
<br />
Jag bestämde mig iallafall för att skapa någon slags mail om det skulle hjälpa någon, med svar på frågor eller vad som helst. mittlivmedmrkh123@gmail.com blev det, och om det är någon som vill någonting, hör av er. Jag hade behövt stöd från någon som mig när jag var i chock, så jag sträcker ut min hand.<br />
<br />
Ha det braSannahttp://www.blogger.com/profile/15794304437719059350noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1355076164538042176.post-22505477615275844982012-10-06T13:36:00.001-07:002012-10-06T13:36:32.031-07:00Att skämmas, att ljuga.Ibland kan jag ha oerhört onödiga tankar. Jag vet vad jag har och att MRKH begränsar mig, men som allting annat så blir det jobbigt med någonting som är sörre än någonting annat. Jag kan inte riktigt hantera mina vänners problem som jag kanske borde göra. Det enda jag tänker är att jag har någonting större än vad de någonsin kommer ha. De tror också att jag kommit över MRKH-grejen, och de kan till och med skämta om det ibland. Illa kanske ni tycker, men det är ju mit fel. Jag har låtit det gå så långt. Jag har också dåligt samvete över att jag går runt och ljuger och säger att allting är okej. <br />
<br />
Allting är inte okej. Hela jag lever i en stor lögn, och jag hoppas innerligt att de andra med samma problem som jag, inte gör som jag. Att gå runt och ljuga och säga att allting är okej är en av de värsta sakerna du kan göra. Jag kan gråta på kvällarna. Jag kan bli ångestfylld över att se nyblivna föräldrar, och mitt frmtida yrke, det kommer ge mig livslång ångest. <br />
<br />
Ni förstår, jag föddes med problemet att inte kunna få barn, men det bästa jag vet är också barn, och jag är bra med dem. Jag vet hur de ska hanteras, jag blir lycklig runt omkring dem. Men jag kan inte få några egna. Det gör mig ledsen. Det har gjort mig ledsen i flera år. Men ingen förstår. Det var någonting viktigt ända tills min operation av uttöjning var över, sen var allting som vanligt. Mina vänner började berätta om deras probem, och jag har alltid ställt upp, men jag har inte alltid gett ett helhjärtat svar. Ibland när jag säger att jag förstår dem så menar jag egentligen att de är rediga mesar som inte kan hantera det. Även fast ja vet att mitt problem inte heller är värdsligt. <br />
<br />
Ibland blir jag bara gråtfärdig av mig själv, för att jag skäms. Jag skäms för mig. Jag skäms för hur jag beter mig. Jag skäms för att jag ljuger. Sannahttp://www.blogger.com/profile/15794304437719059350noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1355076164538042176.post-81294719687451728722012-09-18T10:29:00.000-07:002012-09-18T10:29:42.285-07:00Transplantation till alla förutom mig.Idag fick jag reda på att den första livmoderstransplantationen har gjorts. Det blev som någon sorts verklighetsförankring på något sätt. Ibland sitter jag liksom och tänker att det inte är så att jag har MRKH och så kommer det en sådan nyhet på tv att en transplantation har gjorts. Jag tror heller inte att det är många som ens har reagerat på det förutom jag och resten av alla som har samma syndrom som jag. Den nyheten var större än någon annan. Det kan låta konstigt men så är det.<br />
Det får mig att också börja tänka lite realistiskt fastän jag borde gjort det för längesedan. Men det har jag inte gjort.<br />
<br />
Hur blir det med min framtid nu börjar jag liksom tänka. Visst, livmodern blev transplanterad från mor till dotter, men min mamma har opererat bort sin. Då känner jag att jag inte har någon möjlighet. Ska jag bara sitta och vänta då på att någon inte vill ha sin? Kommer det ens funka då? Har jag ens samma chans som alla andra?<br />
<br />
Helt jävla förvirrad, ursäkta svordomarna, men vadfan. <br />
<br />
Och sen tänker jag på hur det ska gå till, får man liksom behålla den livet ut och leva som en normal kvinna? Jag läste liksom någonstans att när det väl kom till skott med en livmoder transplantation så skulle man få operera bort den efter att man fått barn för att det inte är bra att äta mediciner hela livet. För det får man tydligen också göra, käka mediciner för att livmodern inte ska stötas bort från kroppen. Men jag vet inte. Om det hade varit så, att du kan få en livmoder och behålla den hela livet, så skulle jag göra vad som helst för att få en. Ibland vill man faktiskt inte vara unik. Ibland vill man faktiskt vara som alla andra.Sannahttp://www.blogger.com/profile/15794304437719059350noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1355076164538042176.post-34879011729931692742012-09-06T12:39:00.003-07:002012-09-06T12:39:56.903-07:00Vilsen i mig själv.Jag vet inte riktigt vad jag ska berätta egentligen eller vad jag vill få ut av det här. På något sätt känns det befriande att öppna upp mig till någonting okänt. Till några människor som inte känner mig.<br />
Det låter dumt, jag vet. Men se det såhär. Du har ett konstant problem som aldrig kommer gå bort. Dina vänner finns där och din familj till tusen, men på ett plan så måste man inse att de inte orkar lyssna mer. Din börda är också deras, och du kan inte alltid stå i centrum med ett problem som aldrig försvinner.<br />
På något sätt måste man stänga in allting hos sig själv och låtsas som att det inte finns.<br />
<br />
Tillslut kommer din krets att sluta tänka på det, men det har inte du gjort, du tänker på det varje dag. Det är ju så med andras problem. De försvinner liksom, medan dina egna består. Du vill inte heller ta upp det och börja prata om det, för alla vet redan allt. Jag går runt ofta och försöker intala mig själv att det är lugnt, men det är det inte. Inte egentligen. Det här är någonting jag kommer leva med, och jag kommer aldrig bli av med "skammen" över det när jag måste berätta. Jag intalar mig själv så mycket att jag blir ointressant av att berätta, så det blir svårt för just mig.<br />
<br />
Min personlighet beskrivs ofta som att jag är en oerhört glad människa, och det är jag, men de ser inte hur det är sedan. Inte ens familjen, eller min bästa vän. Jag visar ingenting. Jag tycker själv att jag gör fel, men jag känner att jag har gått så långt med det här så att jag inte kan sluta stänga in det.<br />
<br />
På något vänster döpte jag också bloggen till "hur MRKH har förändrat mig", och jag känner att på något sätt så måste jag hitta svaret. Problemet är att jag inte är där än. Jag vet inte hur jag ska leva med det, jag vet inte om jag är nöjd med min förutbestämda framtid fylld med komplikationer och jag vet heller inte om jag någonsin kommer acceptera det och känna att det är jag. Egentligen bryr jag mig inte heller så mycket hur mycket folk som läser det här, så blogg, det kanske var fel forum för mig, men på något sätt, så känns det bra att någon därute, någonstans har hittat mig, som lyssnar på mig, utan att se mig och döma.Sannahttp://www.blogger.com/profile/15794304437719059350noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-1355076164538042176.post-54409807379671913402012-08-28T09:46:00.001-07:002012-08-28T09:46:56.830-07:00Jag är ett känslomässigt vrak.Jag vet inte. Jag har aldrig varit bra på förhållanden och har alltid varit negativt inställd till det. Jag har inte den minsta aning till varför det är så dock. På ett sätt så kände jag att MRKH var en bra grej att ha, för att jag hade en anledning till att avstå relationer när mina vänner prackade på mig killar. Det funkade för mig att säga nej tack. Jag ville inte ta diskussionen där jag skulle berätta att jag hade en missbildning som det kallas.<br />
<br />
Jag träffade i alla fall en kille, mot alla odds. han var precis som jag. Vi hade kul ihop, och vi höll också ihop i några månader. Vi båda var rädda för relationer så vi satte aldrig "ihop" stämpeln, utan vi bara var, och det funkade bra. Han fick aldrig veta dock. Jag vågade aldrig berätta. Jag har aldrig haft svårt för att berätta saker för människor jag bryr mig om, men för honom så hade jag det. Kanske trodde jag att han skulle lämna mig, tycka att allting var sjukt och bara dra. Kanske skämdes jag. Jag har ingen aning. Men allting sprack, och vi är fortfarande vänner, och jag har inte berättat det än.<br />
<br />
Jag har svårt för det där när känslor är inblandat. Jag träffade en kille för inte så längesedan. Vi hade absolut ingenting gemensamt, han var tråkig. Han var så tråkig att vi pratade om vädret vissa gånger. Vi stod väl ut med varandra för att ha någon sådär ibland. Men en kväll hände någonting. Vi höll på och jag började blöda, för det var så längesedan sist. Min reaktion var att svära ljudligt och han blev nog rädd kan jag tänka mig. Så från ingenstans så berättade jag allt, hur det låg till, för en människa jag inte hade några som helst känslomässiga band till.<br />
<br />
Det var då jag började tänka på allt det här, att jag är ett känslomässigt vrak. Jag trodde att jag var stark, att MRKH och allt som tillkom skulle göra mig en starkare människa, men det kanske inte var så. Jag blev helt ställd, men sen insåg jag att jag var inte rädd att förlora honom. Det spelade ingen roll för mig. Men om det ska vara på det viset, så kommer jag aldrig kunna ha ett fungerande förhållande som är uppbyggt på lögner.<br />
<br />
Jag vet att MRKH är en del av mig, och jag vet att det inte är någonting att skämmas för, men jag kan bara inte låta bli. Samtidigt varje gång mina vänner påpekar att jag faktiskt är den starkaste människa de känner, så kan jag inte låta bli att skämmas inombords, för jag är bara en lögn. Jag är en svag människa som är fast i ett stabilt känslokallt skal. Det är precis vad jag är.Sannahttp://www.blogger.com/profile/15794304437719059350noreply@blogger.com0