Jag har inte skrivit här på ett tag och det beror nog väldigt mycket på att jag är helt tom.
Min idé för den här bloggen ända från början var att prata om MRKH, men det känns som allting egentligen är sagt. Jag har insett att livet faktiskt går vidare och att jag som individ får acceptera den jag är och vad jag föddes till att åstadkomma. Mitt mål i livet blir inte att få biologiska barn och glida genom livet på en räkmacka. Det har istället blivit att jag lärt mig att ta mina strider och bygga upp en styrka i mig själv.
Jag har också lärt mig tänka att MRKH är en del av mig. Utan MRKH så är det inte jag längre. Allting som händer oss i livet formar oss till individer som är egentänkande med någon slags självinsikt. Jag kan egentligen skratta mig lycklig till att jag föddes till det här. Jag är nöjd med mig själv och det tog ett tag för mig att förstå det. Jag har suttit här och skrivit ner deprimerade tankegångar om vilket helvete allting är när det egentligen bara är en bagatell. Barn finns ute i världen som väntar på en räddning, och det kanske jag föddes till att vara, en räddare till någon i nöd. Man kan heller inte alltid få allting som man vill ha, så är det bara. Jag ville ha en livmoder, jag fick ingen, skitsamma. Jag kanske istället har byggt upp en styrka inom mig själv tack vare det här som någon annan skulle vilja ha.
Det är dags att växa upp känner jag. Självömkandet är från och med nu slut och det är tid för en ny era.
