fredag 13 december 2013

Livmoderstransplantationens dilemma.

Igår hade jag en lång diskussion med min kusin. Hon började prata om möjligheten för mig att få egna biologiska barn. Redan i början av konversationen insåg jag att den skulle bli lång. Hennes största undran var hur det gick till med livmoderstransplantation och om jag skulle kunna tänka mig att göra en sådan. Mitt svar blev direkt nej. Jag försökte förklara för henne varför men det gick aldrig fram. Jag förklarade för henne det jag också skrivit här många gånger, att det tog lång tid innan jag kunde känna mig normal. Att göra en livmoderstransplantation för mig är någonting som ligger oerhört långt borta. Jag har hela mitt liv levt utan en och vet faktiskt inte hur det är att ha den. Om jag skulle fått en möjlighet att behålla den tills jag dör hade det inte ens varit ett svårt val att göra det. Problemet är här att det är en omfattande operation, och efter att du fått den måste du också äta mediciner för att kroppen inte ska stöta bort den. Efter det får du skaffa dig två (tror jag) barn för att sedan ta ut den eftersom du ska slippa att medicinera dig hela livet.

Visst är det ett fint och bra alternativ, men det som plågar mig i det är att få någonting du aldrig haft, för att sedan bli av med det. Då kommer jag få känna på hur det känns att ha en livmoder, att vara helt normal, precis som alla andra, för att sedan ta bort den och gå tillbaka till mitt gamla jag, som är normal på utsidan men inte på insidan. Argumentet tillbaka blev att många faktiskt tar ut den. Jag förstår det, de är ju faktiskt också normala, men det handlar om ens egen självbild, någonting som inte går att förklara med ord. För mig är det som att ge ett barn en nalle som den älskar, för att sedan ta den ifrån barnet. Så känns det för mig. Jag vill inte ha någonting jag aldrig har haft, för jag vet inte om jag kommer bryta ihop den dagen den ska bort.

Det kanske bara är jag som känner såhär. Visst är det en bra sak, att du får en möjlighet till biologiska barn då kroppen sviker och när det är förbjudet i Sverige med surrisar, men jag kan inte släppa tanken hur jobbigt det skulle vara för mig. Jag har precis byggt upp mig själv, skapat en självsäkerhet och en bra självbild, att jag är okej som jag är. Jag vill inte förstöra det.

Jag kanske har fel, ingen aning.