lördag 20 oktober 2012

Styrkan att komma tillbaka.

När jag var 15 år gammal hände det mycket i mitt liv. Nu tänker jag inte bara på beskedet av MRKH, utan jag hade också fantastiska passioner i mitt liv. Jag har aldrig varit så stabil. Jag var mån om mig själv och min hälsa och spelade i flera handbollslag. Det bästa jag visste var att skriva, jag kunde få fram de bästa texterna.

De passionerna jag hade då, de vill jag ha tillbaka. Men någonting förändrades, ni förstår, jag var säker på mig själv. Jag var en självsäker 15 åring som visste precis vart livet skulle ta mig, men tji fick jag.
Jag fick reda på att jag hade MRKH och de bästa egenskaperna och de viktigaste passionerna i mitt liv försvann spårlöst ut i intet. Jag sitter varje dag och hoppas att jag kan få tillbaka den gnistan som jag hade då, men den kommer aldrig.

När MRKH blev en del av mig så tog det upp så mycket plats att jag glömde allting annat som var så viktigt. Sportandet som gjorde mig lycklig släppte jag taget om och skrivandet blockerades. Jag önskar nu att jag hade gjort annorlunda. Jag önskar att jag skrivit mer, och sportat mer för att växa, men jag gick in i väggen. Jag kunde gråta för ingenting helt ensam utan att någon visste om det. Jag förstördes. Min lycka bröts ner i tusen bitar och flög ur mig.

Fram till idag, fem år senare har jag börjat återfå lite av det jag en gång hade och just nu så känns det som att jag aldrig någonsin riktigt kommer komma tillbaka till den lyckliga människa jag var, jag hoppas, men vad vet jag. Jag är väl kanske ung och dum än så länge.

Jag hoppas i alla fall att ni som precis fått budskapet om MRKH, eller någonting annat tungt, att ni inte släpper taget och glömmer den personen ni är. Använd era karaktäristiska drag till att bygga er uppåt och gå framåt.

tisdag 16 oktober 2012

Att vara annorlunda.

Jag har vetat om min MRKH i flera år nu. Jag är van, men det jag aldrig kommer vänja mig vid är att alla varje gång är lika rädda för vad det är jag har.
Jag förstår att alla inte kan vara lika öppna och prata om det som jag är, men jag är trött på att bli sedd som annorlunda och konstig. Det är alltid samma reaktion. "VA? kan du inte få barn! Jag tycker synd om dig!". Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, så jag svarar alltid samma sak, "Jag slipper i alla fall mensen".

Jag försöker vara positiv, men det kanske inte ser ut som det här. Det är bara det att varje gång jag blir nedstämd så inser jag att det här var min räddning. Men jag är en positiv människa, även till det här. Jag ser det som att det är menat att jag ska ha detta. Det finns barn där ute som inte har någon, och jag kommer heller inte få mina egna, så varför inte hjälpa varandra?

Det kanske också kan vara bra ibland att inte vara som alla andra. Jag vet inte, men jag tror det. Att vara annorlunda kan vara bra. Det gör en på något sätt intressant. Hoppas jag.

måndag 8 oktober 2012

Sträcker ut min hand till alla som mig.

Jag vet inte hur många som läser vad jag skriver, och jag vet inte heller om det är någon som är intresserad, eller i samma situation som jag. Kanske är det någon där ute som behöver stöd, på grund av det här, som jag ofrivilligt är expert på.

Jag bestämde mig iallafall för att skapa någon slags mail om det skulle hjälpa någon, med svar på frågor eller vad som helst. mittlivmedmrkh123@gmail.com blev det, och om det är någon som vill någonting, hör av er. Jag hade behövt stöd från någon som mig när jag var i chock, så jag sträcker ut min hand.

Ha det bra

lördag 6 oktober 2012

Att skämmas, att ljuga.

Ibland kan jag ha oerhört onödiga tankar. Jag vet vad jag har och att MRKH begränsar mig, men som allting annat så blir det jobbigt med någonting som är sörre än någonting annat. Jag kan inte riktigt hantera mina vänners problem som jag kanske borde göra. Det enda jag tänker är att jag har någonting större än vad de någonsin kommer ha. De tror också att jag kommit över MRKH-grejen, och de kan till och med skämta om det ibland. Illa kanske ni tycker, men det är ju mit fel. Jag har låtit det gå så långt. Jag har också dåligt samvete över att jag går runt och ljuger och säger att allting är okej.

Allting är inte okej. Hela jag lever i en stor lögn, och jag hoppas innerligt att de andra med samma problem som jag, inte gör som jag. Att gå runt och ljuga och säga att allting är okej är en av de värsta sakerna du kan göra. Jag kan gråta på kvällarna. Jag kan bli ångestfylld över att se nyblivna föräldrar, och mitt frmtida yrke, det kommer ge mig livslång ångest.

Ni förstår, jag föddes med problemet att inte kunna få barn, men det bästa jag vet är också barn, och jag är bra med dem. Jag vet hur de ska hanteras, jag blir lycklig runt omkring dem. Men jag kan inte få några egna. Det gör mig ledsen. Det har gjort mig ledsen i flera år. Men ingen förstår. Det var någonting viktigt ända tills min operation av uttöjning var över, sen var allting som vanligt. Mina vänner började berätta om deras probem, och jag har alltid ställt upp, men jag har inte alltid gett ett helhjärtat svar. Ibland när jag säger att jag förstår dem så menar jag egentligen att de är rediga mesar som inte kan hantera det. Även fast ja vet att mitt problem inte heller är värdsligt.

Ibland blir jag bara gråtfärdig av mig själv, för att jag skäms. Jag skäms för mig. Jag skäms för hur jag beter mig. Jag skäms för att jag ljuger.