Jag har vetat om min MRKH i flera år nu. Jag är van, men det jag aldrig kommer vänja mig vid är att alla varje gång är lika rädda för vad det är jag har.
Jag förstår att alla inte kan vara lika öppna och prata om det som jag är, men jag är trött på att bli sedd som annorlunda och konstig. Det är alltid samma reaktion. "VA? kan du inte få barn! Jag tycker synd om dig!". Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, så jag svarar alltid samma sak, "Jag slipper i alla fall mensen".
Jag försöker vara positiv, men det kanske inte ser ut som det här. Det är bara det att varje gång jag blir nedstämd så inser jag att det här var min räddning. Men jag är en positiv människa, även till det här. Jag ser det som att det är menat att jag ska ha detta. Det finns barn där ute som inte har någon, och jag kommer heller inte få mina egna, så varför inte hjälpa varandra?
Det kanske också kan vara bra ibland att inte vara som alla andra. Jag vet inte, men jag tror det. Att vara annorlunda kan vara bra. Det gör en på något sätt intressant. Hoppas jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar