Ibland kan jag ha oerhört onödiga tankar. Jag vet vad jag har och att MRKH begränsar mig, men som allting annat så blir det jobbigt med någonting som är sörre än någonting annat. Jag kan inte riktigt hantera mina vänners problem som jag kanske borde göra. Det enda jag tänker är att jag har någonting större än vad de någonsin kommer ha. De tror också att jag kommit över MRKH-grejen, och de kan till och med skämta om det ibland. Illa kanske ni tycker, men det är ju mit fel. Jag har låtit det gå så långt. Jag har också dåligt samvete över att jag går runt och ljuger och säger att allting är okej.
Allting är inte okej. Hela jag lever i en stor lögn, och jag hoppas innerligt att de andra med samma problem som jag, inte gör som jag. Att gå runt och ljuga och säga att allting är okej är en av de värsta sakerna du kan göra. Jag kan gråta på kvällarna. Jag kan bli ångestfylld över att se nyblivna föräldrar, och mitt frmtida yrke, det kommer ge mig livslång ångest.
Ni förstår, jag föddes med problemet att inte kunna få barn, men det bästa jag vet är också barn, och jag är bra med dem. Jag vet hur de ska hanteras, jag blir lycklig runt omkring dem. Men jag kan inte få några egna. Det gör mig ledsen. Det har gjort mig ledsen i flera år. Men ingen förstår. Det var någonting viktigt ända tills min operation av uttöjning var över, sen var allting som vanligt. Mina vänner började berätta om deras probem, och jag har alltid ställt upp, men jag har inte alltid gett ett helhjärtat svar. Ibland när jag säger att jag förstår dem så menar jag egentligen att de är rediga mesar som inte kan hantera det. Även fast ja vet att mitt problem inte heller är värdsligt.
Ibland blir jag bara gråtfärdig av mig själv, för att jag skäms. Jag skäms för mig. Jag skäms för hur jag beter mig. Jag skäms för att jag ljuger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar