Idag fick jag reda på att den första livmoderstransplantationen har gjorts. Det blev som någon sorts verklighetsförankring på något sätt. Ibland sitter jag liksom och tänker att det inte är så att jag har MRKH och så kommer det en sådan nyhet på tv att en transplantation har gjorts. Jag tror heller inte att det är många som ens har reagerat på det förutom jag och resten av alla som har samma syndrom som jag. Den nyheten var större än någon annan. Det kan låta konstigt men så är det.
Det får mig att också börja tänka lite realistiskt fastän jag borde gjort det för längesedan. Men det har jag inte gjort.
Hur blir det med min framtid nu börjar jag liksom tänka. Visst, livmodern blev transplanterad från mor till dotter, men min mamma har opererat bort sin. Då känner jag att jag inte har någon möjlighet. Ska jag bara sitta och vänta då på att någon inte vill ha sin? Kommer det ens funka då? Har jag ens samma chans som alla andra?
Helt jävla förvirrad, ursäkta svordomarna, men vadfan.
Och sen tänker jag på hur det ska gå till, får man liksom behålla den livet ut och leva som en normal kvinna? Jag läste liksom någonstans att när det väl kom till skott med en livmoder transplantation så skulle man få operera bort den efter att man fått barn för att det inte är bra att äta mediciner hela livet. För det får man tydligen också göra, käka mediciner för att livmodern inte ska stötas bort från kroppen. Men jag vet inte. Om det hade varit så, att du kan få en livmoder och behålla den hela livet, så skulle jag göra vad som helst för att få en. Ibland vill man faktiskt inte vara unik. Ibland vill man faktiskt vara som alla andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar