Vilsen i mig själv.

Jag vet inte riktigt vad jag ska berätta egentligen eller vad jag vill få ut av det här. På något sätt känns det befriande att öppna upp mig till någonting okänt. Till några människor som inte känner mig.
Det låter dumt, jag vet. Men se det såhär. Du har ett konstant problem som aldrig kommer gå bort. Dina vänner finns där och din familj till tusen, men på ett plan så måste man inse att de inte orkar lyssna mer. Din börda är också deras, och du kan inte alltid stå i centrum med ett problem som aldrig försvinner.
På något sätt måste man stänga in allting hos sig själv och låtsas som att det inte finns.

Tillslut kommer din krets att sluta tänka på det, men det har inte du gjort, du tänker på det varje dag. Det är ju så med andras problem. De försvinner liksom, medan dina egna består. Du vill inte heller ta upp det och börja prata om det, för alla vet redan allt. Jag går runt ofta och försöker intala mig själv att det är lugnt, men det är det inte. Inte egentligen. Det här är någonting jag kommer leva med, och jag kommer aldrig bli av med "skammen" över det när jag måste berätta. Jag intalar mig själv så mycket att jag blir ointressant av att berätta, så det blir svårt för just mig.

Min personlighet beskrivs ofta som att jag är en oerhört glad människa, och det är jag, men de ser inte hur det är sedan. Inte ens familjen, eller min bästa vän. Jag visar ingenting. Jag tycker själv att jag gör fel, men jag känner att jag har gått så långt med det här så att jag inte kan sluta stänga in det.

På något vänster döpte jag också bloggen till "hur MRKH har förändrat mig", och jag känner att på något sätt så måste jag hitta svaret. Problemet är att jag inte är där än. Jag vet inte hur jag ska leva med det, jag vet inte om jag är nöjd med min förutbestämda framtid fylld med komplikationer och jag vet heller inte om jag någonsin kommer acceptera det och känna att det är jag. Egentligen bryr jag mig inte heller så mycket hur mycket folk som läser det här, så blogg, det kanske var fel forum för mig, men på något sätt, så känns det bra att någon därute, någonstans har hittat mig, som lyssnar på mig, utan att se mig och döma.