Jag är ett känslomässigt vrak.

Jag vet inte. Jag har aldrig varit bra på förhållanden och har alltid varit negativt inställd till det. Jag har inte den minsta aning till varför det är så dock. På ett sätt så kände jag att MRKH var en bra grej att ha, för att jag hade en anledning till att avstå relationer när mina vänner prackade på mig killar. Det funkade för mig att säga nej tack. Jag ville inte ta diskussionen där jag skulle berätta att jag hade en missbildning som det kallas.

Jag träffade i alla fall en kille, mot alla odds. han var precis som jag. Vi hade kul ihop, och vi höll också ihop i några månader. Vi båda var rädda för relationer så vi satte aldrig "ihop" stämpeln, utan vi bara var, och det funkade bra. Han fick aldrig veta dock. Jag vågade aldrig berätta. Jag har aldrig haft svårt för att berätta saker för människor jag bryr mig om, men för honom så hade jag det. Kanske trodde jag att han skulle lämna mig, tycka att allting var sjukt och bara dra. Kanske skämdes jag. Jag har ingen aning. Men allting sprack, och vi är fortfarande vänner, och jag har inte berättat det än.

Jag har svårt för det där när känslor är inblandat. Jag träffade en kille för inte så längesedan. Vi hade absolut ingenting gemensamt, han var tråkig. Han var så tråkig att vi pratade om vädret vissa gånger. Vi stod väl ut med varandra för att ha någon sådär ibland. Men en kväll hände någonting. Vi höll på och jag började blöda, för det var så längesedan sist. Min reaktion var att svära ljudligt och han blev nog rädd kan jag tänka mig. Så från ingenstans så berättade jag allt, hur det låg till, för en människa jag inte hade några som helst känslomässiga band till.

Det var då jag började tänka på allt det här, att jag är ett känslomässigt vrak. Jag trodde att jag var stark, att MRKH och allt som tillkom skulle göra mig en starkare människa, men det kanske inte var så. Jag blev helt ställd, men sen insåg jag att jag var inte rädd att förlora honom. Det spelade ingen roll för mig. Men om det ska vara på det viset, så kommer jag aldrig kunna ha ett fungerande förhållande som är uppbyggt på lögner.

Jag vet att MRKH är en del av mig, och jag vet att det inte är någonting att skämmas för, men jag kan bara inte låta bli. Samtidigt varje gång mina vänner påpekar att jag faktiskt är den starkaste människa de känner, så kan jag inte låta bli att skämmas inombords, för jag är bara en lögn. Jag är en svag människa som är fast i ett stabilt känslokallt skal. Det är precis vad jag är.