Resan med MRKH

Idag är jag 20 år gammal, snart. Jag var dock 15 år när jag fick reda på att jag hade MRKH.

Jag hade otur. Jag föddes utan en livmoder, och det är ingenting som märks, förrän den dag då du blir förundrad över varför alla andra fått sin mens förutom du. I mitt fall blev jag dock lugnad, "vissa får mens när dom är 18" fick jag höra. Skönt, tänkte jag, det är ju fyra år kvar, den kan ju komma om en vecka. Tillslut blev jag 15 år och jag fick äntligen gå och kolla upp varför jag inte fått min mens.

Jag tog med mig min vän, som fick sitta utanför på kvinnokliniken. Gynekologen sa ingenting mer än att hon skulle rådfråga en kollega. Vad hon inte visste var att min vän satt utanför, och precis är utanför dörren hade hon stått med sin kollega och berättat att, jag citerar "aldrig sett någonting liknande". 

Den dagen började min resa. Den dagen var jag inte längre vilken tjej som helst, den dagen blev jag stämplad med att ha ett "syndrom" som de så fint ville kalla det. Det var just den dagen jag grät i floder, och inte bara jag, utan hela min familj. Det var också enda gången jag gråtit över det. Jag fick gå på möten på sjukhuset, göra magnetröntgen och titthålsoperationer. Jag blev till och med under tvång skickad till någon psykolog. Jag gjorde det inte för min skull, jag gjorde det för mamma och pappa. Inte behövde jag prata med en psykolog, jag hade inga psykiska problem, jag var inte i mental obalans, jag hade bara ingen livmoder.

Hos psykologen började allting dala. Vid första anblick av denna kvinna i 40 års åldern med blont, axellångt, vågigt och plufsigt hår med extremt röda läppar så kände jag mig helt plötsligt i obalans. Inte för att jag skulle prata om hur jag mådde, men för att jag skulle behöva prata med henne. Hon var i ett väldigt lugn, och det första hon frågade var "har du fått din mens än?". Jag visste inte vad jag skulle svara, för alla andra var det en naturlig fråga, men för mig, så var det det mest idiotiska jag någonsin hört. Jag svarade kort och koncist nej och hon fortsatte med att fråga om jag hade fått den, när jag fått den första gången. Jag brusade upp och sa till henne att "det är ju just därför jag är här, jag har ingen". Hon skämdes, rätt åt henne. Sen frågade hon mig "Har du haft sex?". Det blev bara mer och mer underligt. Klart jag inte hade, hur skulle jag kunna ha det?. Jag fick rätta till hennes fråga ännu en gång med att säga "nej, för det kan jag ju inte, men du kanske inte ens vet varför jag är här?". Hon ändrade samtalsämne och hennes mål med hela timman jag skulle vara där, var för att jag skulle fälla några tårar och visa mig sårbar. Det gjorde jag inte, jag hade redan gråtit över det. Hon blev förbryllad och orolig för mig, men jag kunde inte förstå varför. Jag gick därifrån, jag bara ställde mig upp och berättade att hon aldrig mer skulle få se mig, att jag aldrig mer skulle komma och prata, att jag inte behövde henne i mitt liv. 

Efter allt det där stod jag i en tvist. Jag hade fått ett erbjudande att operera mig, så att jag kunde ha sex. För mig var det inget svårt beslut, men att få med mamma och pappa på iden var en jobbig tanke. Hur skulle jag säga till pappa att jag ville göra operationen? Allting var svårt den tiden, men det som fick mig att stå rakt var att de stod bakom mig.

Vi hade bestämt oss, en operation skulle göras. Det svåraste hindret var dock min gynekolog, som faktiskt inte ville att jag skulle göra den just då. Han ville att jag skulle vänta tills jag var i ett stabilt förhållande. Jag kunde inte då och jag kan fortfarande inte förstå hur han tänkte. Efter många om och men var jag dock godkänd för operation. Jag visste inte då hur omtumlande allt skulle bli. Jag tyckte mig känna att jag varit med om allt, jag hade redan gjort en titthålsoperation, hur mycket värre kunde det bli?

Mycket värre blev det. Jag blev inlagd och det var dags att opereras. Skolan fick vänta, för sjukhuset skulle bli mitt hem i en vecka. Operationen var gjord och jag minns inte mycket av hur det var att vakna upp för allt de pumpat i mig var tillräckligt för att glömma men samtidigt var det för lite för att ta bort smärtan i kroppen. När allt sansat sig och jag hade kommit i medvetande kommer verkligheten ikapp mig när jag såg en stor platta som satt fast på min mage. Jag kände någonting på ryggen, en slang med någonting som skulle döva smärtan. Tre gånger om dagen kom sköterskor in för att ge mig piller. En gång om dagen kom min läkare in för att "skruva" på grejerna som fanns på plattan. Några gånger under veckan kom sköterskorna in för att se på "plattan" de hade hört talas om att jag hade. Jag kände mig som ett cirkusdjur. Men efter operationen så kände jag mig fulländad.

Nu har det gått flera år men ingenting har förändrats. Jag känner mig fortfarande annorlunda, jag känner mig fortfarande inte hel och ändå så vet jag, att det bara är jag som ser det.