När jag var 15 år gammal hände det mycket i mitt liv. Nu tänker jag inte bara på beskedet av MRKH, utan jag hade också fantastiska passioner i mitt liv. Jag har aldrig varit så stabil. Jag var mån om mig själv och min hälsa och spelade i flera handbollslag. Det bästa jag visste var att skriva, jag kunde få fram de bästa texterna.
De passionerna jag hade då, de vill jag ha tillbaka. Men någonting förändrades, ni förstår, jag var säker på mig själv. Jag var en självsäker 15 åring som visste precis vart livet skulle ta mig, men tji fick jag.
Jag fick reda på att jag hade MRKH och de bästa egenskaperna och de viktigaste passionerna i mitt liv försvann spårlöst ut i intet. Jag sitter varje dag och hoppas att jag kan få tillbaka den gnistan som jag hade då, men den kommer aldrig.
När MRKH blev en del av mig så tog det upp så mycket plats att jag glömde allting annat som var så viktigt. Sportandet som gjorde mig lycklig släppte jag taget om och skrivandet blockerades. Jag önskar nu att jag hade gjort annorlunda. Jag önskar att jag skrivit mer, och sportat mer för att växa, men jag gick in i väggen. Jag kunde gråta för ingenting helt ensam utan att någon visste om det. Jag förstördes. Min lycka bröts ner i tusen bitar och flög ur mig.
Fram till idag, fem år senare har jag börjat återfå lite av det jag en gång hade och just nu så känns det som att jag aldrig någonsin riktigt kommer komma tillbaka till den lyckliga människa jag var, jag hoppas, men vad vet jag. Jag är väl kanske ung och dum än så länge.
Jag hoppas i alla fall att ni som precis fått budskapet om MRKH, eller någonting annat tungt, att ni inte släpper taget och glömmer den personen ni är. Använd era karaktäristiska drag till att bygga er uppåt och gå framåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar