Kärlek övervinner inte allt

Jag har vuxit så mycket att jag är redo för att stadga mig, att leva tillsammans med någon. Jag har förut haft svårt att öppna upp mig för de män jag träffat, och den största hemligheten jag har är att jag inte kan få barn, och den har jag oftast hållt för mig själv.
Sen träffade jag någon, det kändes så bra, och jag berättade. Jag berättade det som om det inte var en stor grej. Han tog det bra just då, i det ögonblicket. Jag kunde andas. Tyngden på mina axlar var inte lika stor längre. Jag kunde vara ärlig. Vi hade det bra, han och jag.

Relationer är svårt, och det har alltid varit extra svårt för mig. Jag försökte hur mycket som helst att vara bra. Jag tyckte jag lyckades. En extra tandborste i tandborststället var inte längre förödande. Men sen började han ta avstånd. Jag fick dra det ur honom till varför. Han ville ha egna, biologiska barn, och det kunde ju inte jag få.

Just där och då började jag gråta. Jag tyckte allt hade gått så bra, det fanns ju andra sätt tänkte jag, men sa ingenting. Jag ville inte försvara mig, för det här ÄR jag. Jag kan inte få egna barn utan att verkligen kämpa för det. Jag vill inte ens göra en livmodertransplantation, och det är jag.

Vid det tillfället visste jag att kärlek inte övervinner allt. Vi människor är för giriga, vi har en femårsplan på våra liv, och den femårsplanen ska följas. Kärlek skjuts åt sidan. Karriärer tar större plats. Man kan inte nöja sig med ett radhus om man i sin femårsplan har en lyxvilla på kartan. Man kan inte ersätta det biologiska barnet med ett adopterat. Det ska vara till punkt och pricka, hur mycket man än älskar en idé av ett liv tillsammans.

Jag önskar hitta någon som i sin femårsplan har en kvinna som vill ha adopterade, fantastiska barn, allt annat kan kvitta.