onsdag 20 november 2013

Att bli behandlad som "normal".

I de två senaste inläggen har jag tagit upp hur jobbigt det är att säga till en partner att man har ett syndrom. Jag har dock insett att det finns en annan problematik. Det handlar inte bara om pojkvänner och hur man ska berätta för dem. Det handlar faktiskt också om hur jag som individ ska kunna säga detta till mina vänner. Det är klart att de närmsta som funnits där länge vet om hur jag har det och hur jobbigt det har varit, men de nya vännerna som kommer in i mitt liv, hur ska jag säga detta utan att jag ska bli en människa som de tycker synd om?

Jag har skrivit det här innan och jag gör det igen. Jag utbildar mig till förskollärare, och redan där uppstår en problematik eftersom det säger ganska mycket om mig som människa. Jag älskar barn. Del två i detta problem är att den nya kretsen jag är omgiven runt också gör detta. Det innebär att det många gånger pratas om barn och hur mysigt det hade varit att få en egen liten knodd någon gång i framtiden. De diskuterar många gånger hur mysigt det verkar att vara gravid. Där, mitt i smeten sitter jag och nickar. Det känns som att jag sitter och ljuger de människor jag faktiskt bryr mig om rakt upp i ansiktet.

Än så länge är det inte så farligt med tanke på att jag faktiskt inte bor ihop med en man vilket därav inte gör det aktuellt med barn, vilket också blir min undanflykt. Det enda jag dock kan tänka på är att de här människorna faktiskt öppnar upp sig för mig, de berättar om personliga problem, och där sitter jag som ett bollplank. Bollen studsar tillbaka, det är ingen egentlig delning av information för att skapa ett vänskapligt band, det är intag av information. Jag får in information utan att dela med mig för att sedan ta in ännu mer. 

Jag vet vad ni tänker, det är klart att du kan berätta för dina vänner om att du har MRKH.. Om de inte accepterar dig är de ingenting att ha. Det är klart, men det är inte så jag tänker. Ända sedan jag fick reda på att jag hade MRKH så kände jag mig som någonting onormalt. Sedan opererade jag mig så att jag kunde ha sex, vilket också betydde att jag kunde dölja mig i en förklädnad att jag var normal, och alla såg mig som likasinnad. Ingen såg på mig annorlunda än någon annan och det gjorde att jag inte kände av att det var ett överdrivet stort problem, jag kunde ju adoptera. Problemet nu är att aktualiteten för barn närmar sig och när jag säger detta till dem kommer de än en gång se mig annorlunda. De kommer tycka synd om mig och undvika samtalsämnen de egentligen vill ha. Jag kommer från den punkten framåt i mitt liv igen ses som en onormal människa. Här tänker ni säkert att det inte alls kommer bli så, fast ni har fel, så fel. En människa i sin natur känner empati och sympati för sina medmänniskor. Våra hjärnor är uppbyggda för sociala sammansättningar och eftersom vi också känner känslor i form av att vara ledsna eller glada kan vi också förstå andras situation och känna för dem som inte kan det du själv kan. Vetenskapen har talat. Vad ska man välja då, berätta om det jobbiga och bli annorlunda behandlad, eller hålla det inne och vara en i mängden?

Ett oerhört deprimerande inlägg vilket jag tänkte avsluta med en liten faktanotis som jag själv skrattade åt. Jag vet inte om ni vet, men från slutet av 1800-talet fram till ungefär 1950- talet kunde kvinnor som ansågs som emotionellt labila och allmänt aggressiva få diagnosen hysteri. Hysterin i sig kanske inte låter så skrattframkallande, men den grundläggande faktan till just varför är det. Del ett i denna bakgrund bestod av att se vad som skilde männen och kvinnorna åt fysiskt. Det största de kom fram till var livmodern och äggstockarna. Efter att de kom fram till detta fortsätter vi till del två. Det var alltså någon människa (läkare av något slag) som skyllde kvinnans oacceptabla beteende berodde på livmodern. Förklaringen till detta var att livmodern vandrade upp och satte sig på hjärnan. Detta resulterade i många symptom som de sedan diagnosticerade till hysteri. Hysteri blev namnet eftersom grekiska ordet för livmoder var hysteria. Del tre är såklart behandlingen av hysterin. Hur skulle de kunna locka tillbaka livmodern på sin rätta plats och bota kvinnan från sin diagnos? Det enkla svaret blev underlivsmassage. Kvinnorna gick till en läkare för att få underlivsmassage. Där började också tankarna kring en vibrator. 

Jag skrattade så oerhört mycket åt det här, och det första jag tänkte var: Är det därför de säger att jag inte har någon livmoder? Det kanske jag visst har, de har bara tittat på fel plats. 
I själva verket sitter den kanske ändå fast-etsad på min hjärna. 

Fotnot i detta är att ordet gynekologi betyder "kunskap om kvinnan".

Ett långt inlägg, men jag hoppas att ni orkat läsa. Är det någonting ni tycker att jag borde ta upp? Jag känner att jag har slut på idéer. Hör av er och kläm ur er frågor för allt i världen!

mittlivmedmrkh123@gmail.com

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar