Så, jag har ju bestämt mig nu för att jag ska sluta upp med att vara en sådan deprimerad person, i alla fall här. Till vardags är jag absolut inte det. Jag har surfat runt en del om just MRKH, inte för att jag är okunnig, utan för att jag ville se hur andra ställde sig till det. Innan jag skaffade den här bloggen kände jag mig oerhört ensam, men när jag började skriva kom min frustation ut i skrift. Det kändes bra, och jag märker att många andra uppenbarligen använder bloggandet om MRKH på samma sätt. Det kan i och för sig vara bra, men om jag tänker efter blev jag nog mycket mer frustrerad än innan. Jag har också fått inse att jag inte längre skriver till mig själv utan också till er, många som har samma syndrom som jag själv.
Tänk vad ni är starka människor, vad ni får stå ut med! Jag känner att vi alla behöver någon som peppar upp oss så idag är det jag som peppar upp er. Tänk er, utan den erfarenheten, så hade det inte varit ni. Utan det här syndromet hade ni kanske idag haft ett annat tankesätt på vad som är viktigt och inte. Många av er ( inklusive mig själv) kanske också bär det här som en hemlighet för många, och vad det måste vara tungt att bära. Men tänk, så många förädrarlösa barn som kommer vara gladast i världen för att vi föddes såhär. Tänk att ni i framtiden kanske räddar ett barn, då kan ni tacka er själva för att ni blev utvalda att göra det.
Jag hoppas innerligt att någon mår så himla mycket bättre efter att ni har läst det här (om ni nu orkat läsa allt). Om inte kommer jag nog läsa det själv så fort jag grinar för ingenting.
Ni är himla bra!
