Det bubblar, men det kommer inte ut.

Jag har under en längre period insett en sak om mig själv. MRKH har förändrat mig, det har förändrat mig så mycket att jag faktiskt har mer problem än vad jag själv vill erkänna.
Som jag skrivit många gånger innan så är detta en del av mig som alla kanske inte vet om. Det är de närmsta som känner mig, som vet vem jag verkligen är. För alla andra sätter jag upp en fasad. Min personlighet från dessa inte lika nära vännerna skulle kunna vara att jag alltid är positiv och glad. Det är egentligen inte alls vem jag är. När jag är själv mår jag dåligt. Jag mår dåligt för att jag aldrig kan berätta för någon vad de betyder för mig. Detta resulterar i att alla tror att jag samtidigt är känslokall, men det är jag inte, känslorna bubblar inom mig och bara väntar på att få komma ut. Problemet är att jag numera är så van att leva bakom min fasad av lycka och problemfrihet att jag inte längre kan vara ärlig mot de som är viktigast för mig.

Alla relationer jag någonsin haft har fallerat eftersom jag har ett sjukligt beteende av att skämta bort allting som har med känslor att göra. Det är inte för att jag vill, utan för att jag inte vågar annat. De som känner mig bäst säger att jag är den starkaste de någonsin träffat, och den bilden vill jag inte förstöra. Jag vill inte att de ska se mig svag. Jag vågar inte längre erkänna för människor att jag älskar dem eller att jag skulle gråta om de försvann ur mitt liv. Det är den hårda och brutala sanningen som jag fått erkänna för mig själv. Om jag hade varit öppen med vem jag var från början, så kanske, men bara kanske, hade jag kunnat vara det vi alla kallar "normal".

Obekvämlighet, en oundviklig faktor.

Det är ganska uppenbart att jag tagit någon slags blogg-paus. Bloggen består fortfarande dock och jag har inte gått under. Jag har samma problem som förut men haft mindre tanke på det. Det har på ett sätt varit befriande antar jag. Jag tror ibland att allting ska gå över, att jag kommer sluta tänka på det men det händer inte. Jag fick höra häromdagen att jag skulle bli en fantastisk mamma. Det är väl som jag skrivit innan att jag fortfarande kommer kunna bli mamma, det är bara en större ansträngning att bli det. Det är dock fortfarande svårt att höra människor säga sådant till en. Jag är inte den som skäms, men jag vill inte att människor ska se mig annorlunda och börja tänka på vad de säger i min närhet, för det är det som händer när de får reda på att jag inte kan få egna barn. De blir försiktiga med att prata om p-piller, mens och önskan av att få barn. Jag vill inte att det ska vara så, så när jag fick höra att jag skulle bli en fantastisk mamma nickade jag, log och sa tack. Det var ändå ganska jobbigt med tanke på att jag egentligen skulle velat säga "Tack! Jag tror mitt framtida adoptivbarn också blir glad över att få en familj". Så kan jag såklart inte säga, så jag fick bita ihop. Jag vill inte att människor ska bli obekväma i min närhet, så jag är tyst. Jag skämtar gärna bort saker och ofta på min egen bekostnad, för jag vill inte att jag ska vara jobbig att umgås med. jag antar att det alltid kommer vara så, jag kommer kämpa för att inte vara en människa som skapar obekvämlighet, utan gör hellre mig själv obekväm så att alla andra kan andas ut.

Hur har egentligen MRKH förändrat mig?

Jag antar att mitt syfte här till en början var att visa någon slags förändring, en förändring skapad av en så kallad mutation. Hur har MRKH egentligen förändrat mig? Det är faktiskt inget enkelt svar överhuvudtaget.

Jag var 15 år gammal när jag fick reda på att jag var "speciell" om man får säga så. Innan dess var jag som alla andra, fast ändå var jag inte det, det har jag nog aldrig varit, någonsin. Flickor från 12 år och framåt var då och jag antar ännu mera nu, exalterade över förändringarna som skedde hos en själv. Det var spännande att bli "vuxen" och få mens. Det var vad jag kommer ihåg ett stort samtalsämne i omklädningsrummen. Det var diskussioner om BH storlekar och dylikt. Debatten om BH storlekens betydelse kunde jag i alla fall vara med på. Det där andra, att få mens, det var där jag blev tyst. När de första fick den var jag lugn, det var ändå andra i min situation som var sena. Allting eskalerade och tillslut stod jag där ensam kvar i det "sena" facket. Alla andra var nu "vuxna" enligt dem själva. Jag sa aldrig någonting. Jag smög mig undan och sökte mig till människor som hade annat att prata om än killar och tamponger.

Där blev jag delad. Jag ville inte dra mig undan men jag ville heller inte berätta sanningen om mig själv, att jag var "sen". För att hitta någonting annat att prata om använde jag mig av humor. Jag skapade en personlighet byggd på skämt. Det fick alla att tappa lusten av att diskutera mensen i olika perspektiv. Inte för att mens någonsin varit ett trevligt samtalsämne, så jag antar att de tackar mig nu, att de aldrig lyckades bli mens-experter.

Det jag inser är att jag faktiskt varit annorlunda redan innan jag visste att jag på riktigt inte var som alla andra. Redan när mensen lyste med sin frånvaro började jag bygga upp den personlighet jag nu har. Visst har MRKH förändrat mig, jag ser inte vardagssaker som lika problematiska. Kanske är det bra , att vara annorlunda både in- och utvändigt.

Egentligen, om man tänker efter så är det väl ingen som någonsin skulle kunna säga att man är normal, för vad är egentligen normalitet? Det är en majoritet som har samma mönster, som att normaliteten är större att kvinnan har en livmoder, eller att skostorleken på en kvinna ur ett normalitetsperspektiv ligger mellan 37-40. De kvinnor som har storlek 41, de är väl också normala, eller ska även de kallas för annorlunda?