Det jag älskar, min största plåga.

Jag vet inte om jag hittills berättat om mig själv än. Idag är jag 20 år gammal. Jag är kvinna (såklart), jag har känslomässiga svårigheter i förhållanden, jag är en gammal handbollsmålvakt och just nu studerar jag till att bli en förskollärare. Just precis, en förskollärare. Jag har inte tänkt på hur jobbigt det faktiskt är att plåga mig själv att se mammorna plocka upp sina barn varje dag från "dagis". Jag tänkte aldrig så långt. För varje gång jag satt min fot på en förskola blir jag mer och mer fäst. Barn är det bästa jag vet, och nu börjar också hjärnan berätta för mig dagligen att jag inte kan få egna på ett naturligt sätt. Innan har jag tänkt att jag kan adoptera, att det är ödet på så vis att ett barn vill ha en mamma, och jag vill ha ett barn, men nu vinner inte den tanken längre.

Mitt stora dilemma är att jag inte vet om jag klarar av att jobba med andras barn när jag inte kan få egna. Visst kan jag kanske fixa någon surrogat-grej när tiden väl är inne. Kanske kan jag hitta någon som vill bli av med sin livmoder i ett år. Jag vill bara inte få det jg föddes utan (en livmoder) för att sedan ta bort den när jag börjat känna mig normal. Jag har också svårt för surrogat-mammor. Jag vill inte sitta bredvid och titta på när en kvinna bär mitt barn, med mitt DNA.

Jag vet iallafall inte hur jag ska handskas med det här. Ska jag jobbs med det jag brinner för och ha en saknad för någonting som jag inte får, eller ska jag skapa en annan framtid för att sluta plåga mig själv?

Tredje hjulets verkan.

Just nu så består min umgängeskrets av par. Det är dom enda människorna jag umgås med, par. Sen kommer jag, en ensam tjej som skådar deras förhållanden. Det känns tråkigt på något sätt. Det enda jag får höra om är deras gnabb och tjafs och jag har ingenting att tillföra. Där sitter dom sedan och säger att det är dags för mig att träffa någon. Jag behöver någon tycker dom. Det kanske jag gör, men att behöva träffa en människa och säga till honom att jag inte är som alla andra är ingenting jag känner för. Det är klart jag vill träffa någon, men att behöva blotta sig och berätta om att jag har MRKH är ingenting jag längtar efter. Det var liksom nu jag insåg att jag kommer aldrig kunna känna att jag är en normal tjej, för vilken kille jag än träffar, måste få reda på vad jag har. Jag kommer aldrig kunna stöta bort att jag har MRKH. Aldrig.