Jag har under en längre period insett en sak om mig själv. MRKH har förändrat mig, det har förändrat mig så mycket att jag faktiskt har mer problem än vad jag själv vill erkänna.
Som jag skrivit många gånger innan så är detta en del av mig som alla kanske inte vet om. Det är de närmsta som känner mig, som vet vem jag verkligen är. För alla andra sätter jag upp en fasad. Min personlighet från dessa inte lika nära vännerna skulle kunna vara att jag alltid är positiv och glad. Det är egentligen inte alls vem jag är. När jag är själv mår jag dåligt. Jag mår dåligt för att jag aldrig kan berätta för någon vad de betyder för mig. Detta resulterar i att alla tror att jag samtidigt är känslokall, men det är jag inte, känslorna bubblar inom mig och bara väntar på att få komma ut. Problemet är att jag numera är så van att leva bakom min fasad av lycka och problemfrihet att jag inte längre kan vara ärlig mot de som är viktigast för mig.
Alla relationer jag någonsin haft har fallerat eftersom jag har ett sjukligt beteende av att skämta bort allting som har med känslor att göra. Det är inte för att jag vill, utan för att jag inte vågar annat. De som känner mig bäst säger att jag är den starkaste de någonsin träffat, och den bilden vill jag inte förstöra. Jag vill inte att de ska se mig svag. Jag vågar inte längre erkänna för människor att jag älskar dem eller att jag skulle gråta om de försvann ur mitt liv. Det är den hårda och brutala sanningen som jag fått erkänna för mig själv. Om jag hade varit öppen med vem jag var från början, så kanske, men bara kanske, hade jag kunnat vara det vi alla kallar "normal".
