Kärlek övervinner inte allt

Jag har vuxit så mycket att jag är redo för att stadga mig, att leva tillsammans med någon. Jag har förut haft svårt att öppna upp mig för de män jag träffat, och den största hemligheten jag har är att jag inte kan få barn, och den har jag oftast hållt för mig själv.
Sen träffade jag någon, det kändes så bra, och jag berättade. Jag berättade det som om det inte var en stor grej. Han tog det bra just då, i det ögonblicket. Jag kunde andas. Tyngden på mina axlar var inte lika stor längre. Jag kunde vara ärlig. Vi hade det bra, han och jag.

Relationer är svårt, och det har alltid varit extra svårt för mig. Jag försökte hur mycket som helst att vara bra. Jag tyckte jag lyckades. En extra tandborste i tandborststället var inte längre förödande. Men sen började han ta avstånd. Jag fick dra det ur honom till varför. Han ville ha egna, biologiska barn, och det kunde ju inte jag få.

Just där och då började jag gråta. Jag tyckte allt hade gått så bra, det fanns ju andra sätt tänkte jag, men sa ingenting. Jag ville inte försvara mig, för det här ÄR jag. Jag kan inte få egna barn utan att verkligen kämpa för det. Jag vill inte ens göra en livmodertransplantation, och det är jag.

Vid det tillfället visste jag att kärlek inte övervinner allt. Vi människor är för giriga, vi har en femårsplan på våra liv, och den femårsplanen ska följas. Kärlek skjuts åt sidan. Karriärer tar större plats. Man kan inte nöja sig med ett radhus om man i sin femårsplan har en lyxvilla på kartan. Man kan inte ersätta det biologiska barnet med ett adopterat. Det ska vara till punkt och pricka, hur mycket man än älskar en idé av ett liv tillsammans.

Jag önskar hitta någon som i sin femårsplan har en kvinna som vill ha adopterade, fantastiska barn, allt annat kan kvitta.

Ett mailklick bort, och jag finns där

Jag vet att jag har några som läser här, även fast jag inte skriver någonting alls längre.
Den här bloggen var till för att skriva ut kring saker jag inte kunde prata med någon om, förutom er då, och det är jag otroligt tacksam för, att ni läst och känt med mig i en värld där jag känt mig så otroligt ensam. Jag vet också att ni i min situation också har tillfällen då ni känner er ensamma, då ni saknar en pelare att stötta er mot. Det man inte får glömma av är att vi är många som har det såhär, vi är inte ensamma. Jag tänker skriva ut min mailadress än en gång, då jag vet att den ligger långt ner i flödet, och påminna er om att jag lyssnar och stöttar, för jag vet att jag behövde det, och då hittade jag ingen.

Den mailen ni kan nå mig på är : mittlivmedmrkh123@gmail.com

Även om jag inte skriver här, så finns jag alltid på min mail, och den kollar jag regelbundet.

När jag känner att jag har någonting vettigt att blogga om så kommer jag skriva här, men vet inte om det är om en vecka eller ett år. För er som letar efter någon som skriver om det här, läs igenom mina gamla inlägg, för där hade jag betydligt mer att skriva mig om än vad jag har nu.

Jag hoppas ni alla har det bra där ute, och jag är bara ett mailklick ifrån!
Ber om ursäkt för osammanhängande blogginlägg, och för distansen kring bloggen, men hoppas ni hör av er i vilket fall!

Det bubblar, men det kommer inte ut.

Jag har under en längre period insett en sak om mig själv. MRKH har förändrat mig, det har förändrat mig så mycket att jag faktiskt har mer problem än vad jag själv vill erkänna.
Som jag skrivit många gånger innan så är detta en del av mig som alla kanske inte vet om. Det är de närmsta som känner mig, som vet vem jag verkligen är. För alla andra sätter jag upp en fasad. Min personlighet från dessa inte lika nära vännerna skulle kunna vara att jag alltid är positiv och glad. Det är egentligen inte alls vem jag är. När jag är själv mår jag dåligt. Jag mår dåligt för att jag aldrig kan berätta för någon vad de betyder för mig. Detta resulterar i att alla tror att jag samtidigt är känslokall, men det är jag inte, känslorna bubblar inom mig och bara väntar på att få komma ut. Problemet är att jag numera är så van att leva bakom min fasad av lycka och problemfrihet att jag inte längre kan vara ärlig mot de som är viktigast för mig.

Alla relationer jag någonsin haft har fallerat eftersom jag har ett sjukligt beteende av att skämta bort allting som har med känslor att göra. Det är inte för att jag vill, utan för att jag inte vågar annat. De som känner mig bäst säger att jag är den starkaste de någonsin träffat, och den bilden vill jag inte förstöra. Jag vill inte att de ska se mig svag. Jag vågar inte längre erkänna för människor att jag älskar dem eller att jag skulle gråta om de försvann ur mitt liv. Det är den hårda och brutala sanningen som jag fått erkänna för mig själv. Om jag hade varit öppen med vem jag var från början, så kanske, men bara kanske, hade jag kunnat vara det vi alla kallar "normal".

Obekvämlighet, en oundviklig faktor.

Det är ganska uppenbart att jag tagit någon slags blogg-paus. Bloggen består fortfarande dock och jag har inte gått under. Jag har samma problem som förut men haft mindre tanke på det. Det har på ett sätt varit befriande antar jag. Jag tror ibland att allting ska gå över, att jag kommer sluta tänka på det men det händer inte. Jag fick höra häromdagen att jag skulle bli en fantastisk mamma. Det är väl som jag skrivit innan att jag fortfarande kommer kunna bli mamma, det är bara en större ansträngning att bli det. Det är dock fortfarande svårt att höra människor säga sådant till en. Jag är inte den som skäms, men jag vill inte att människor ska se mig annorlunda och börja tänka på vad de säger i min närhet, för det är det som händer när de får reda på att jag inte kan få egna barn. De blir försiktiga med att prata om p-piller, mens och önskan av att få barn. Jag vill inte att det ska vara så, så när jag fick höra att jag skulle bli en fantastisk mamma nickade jag, log och sa tack. Det var ändå ganska jobbigt med tanke på att jag egentligen skulle velat säga "Tack! Jag tror mitt framtida adoptivbarn också blir glad över att få en familj". Så kan jag såklart inte säga, så jag fick bita ihop. Jag vill inte att människor ska bli obekväma i min närhet, så jag är tyst. Jag skämtar gärna bort saker och ofta på min egen bekostnad, för jag vill inte att jag ska vara jobbig att umgås med. jag antar att det alltid kommer vara så, jag kommer kämpa för att inte vara en människa som skapar obekvämlighet, utan gör hellre mig själv obekväm så att alla andra kan andas ut.

Hur har egentligen MRKH förändrat mig?

Jag antar att mitt syfte här till en början var att visa någon slags förändring, en förändring skapad av en så kallad mutation. Hur har MRKH egentligen förändrat mig? Det är faktiskt inget enkelt svar överhuvudtaget.

Jag var 15 år gammal när jag fick reda på att jag var "speciell" om man får säga så. Innan dess var jag som alla andra, fast ändå var jag inte det, det har jag nog aldrig varit, någonsin. Flickor från 12 år och framåt var då och jag antar ännu mera nu, exalterade över förändringarna som skedde hos en själv. Det var spännande att bli "vuxen" och få mens. Det var vad jag kommer ihåg ett stort samtalsämne i omklädningsrummen. Det var diskussioner om BH storlekar och dylikt. Debatten om BH storlekens betydelse kunde jag i alla fall vara med på. Det där andra, att få mens, det var där jag blev tyst. När de första fick den var jag lugn, det var ändå andra i min situation som var sena. Allting eskalerade och tillslut stod jag där ensam kvar i det "sena" facket. Alla andra var nu "vuxna" enligt dem själva. Jag sa aldrig någonting. Jag smög mig undan och sökte mig till människor som hade annat att prata om än killar och tamponger.

Där blev jag delad. Jag ville inte dra mig undan men jag ville heller inte berätta sanningen om mig själv, att jag var "sen". För att hitta någonting annat att prata om använde jag mig av humor. Jag skapade en personlighet byggd på skämt. Det fick alla att tappa lusten av att diskutera mensen i olika perspektiv. Inte för att mens någonsin varit ett trevligt samtalsämne, så jag antar att de tackar mig nu, att de aldrig lyckades bli mens-experter.

Det jag inser är att jag faktiskt varit annorlunda redan innan jag visste att jag på riktigt inte var som alla andra. Redan när mensen lyste med sin frånvaro började jag bygga upp den personlighet jag nu har. Visst har MRKH förändrat mig, jag ser inte vardagssaker som lika problematiska. Kanske är det bra , att vara annorlunda både in- och utvändigt.

Egentligen, om man tänker efter så är det väl ingen som någonsin skulle kunna säga att man är normal, för vad är egentligen normalitet? Det är en majoritet som har samma mönster, som att normaliteten är större att kvinnan har en livmoder, eller att skostorleken på en kvinna ur ett normalitetsperspektiv ligger mellan 37-40. De kvinnor som har storlek 41, de är väl också normala, eller ska även de kallas för annorlunda?

Livmoderstransplantationens dilemma.

Igår hade jag en lång diskussion med min kusin. Hon började prata om möjligheten för mig att få egna biologiska barn. Redan i början av konversationen insåg jag att den skulle bli lång. Hennes största undran var hur det gick till med livmoderstransplantation och om jag skulle kunna tänka mig att göra en sådan. Mitt svar blev direkt nej. Jag försökte förklara för henne varför men det gick aldrig fram. Jag förklarade för henne det jag också skrivit här många gånger, att det tog lång tid innan jag kunde känna mig normal. Att göra en livmoderstransplantation för mig är någonting som ligger oerhört långt borta. Jag har hela mitt liv levt utan en och vet faktiskt inte hur det är att ha den. Om jag skulle fått en möjlighet att behålla den tills jag dör hade det inte ens varit ett svårt val att göra det. Problemet är här att det är en omfattande operation, och efter att du fått den måste du också äta mediciner för att kroppen inte ska stöta bort den. Efter det får du skaffa dig två (tror jag) barn för att sedan ta ut den eftersom du ska slippa att medicinera dig hela livet.

Visst är det ett fint och bra alternativ, men det som plågar mig i det är att få någonting du aldrig haft, för att sedan bli av med det. Då kommer jag få känna på hur det känns att ha en livmoder, att vara helt normal, precis som alla andra, för att sedan ta bort den och gå tillbaka till mitt gamla jag, som är normal på utsidan men inte på insidan. Argumentet tillbaka blev att många faktiskt tar ut den. Jag förstår det, de är ju faktiskt också normala, men det handlar om ens egen självbild, någonting som inte går att förklara med ord. För mig är det som att ge ett barn en nalle som den älskar, för att sedan ta den ifrån barnet. Så känns det för mig. Jag vill inte ha någonting jag aldrig har haft, för jag vet inte om jag kommer bryta ihop den dagen den ska bort.

Det kanske bara är jag som känner såhär. Visst är det en bra sak, att du får en möjlighet till biologiska barn då kroppen sviker och när det är förbjudet i Sverige med surrisar, men jag kan inte släppa tanken hur jobbigt det skulle vara för mig. Jag har precis byggt upp mig själv, skapat en självsäkerhet och en bra självbild, att jag är okej som jag är. Jag vill inte förstöra det.

Jag kanske har fel, ingen aning.

Att bli behandlad som "normal".

I de två senaste inläggen har jag tagit upp hur jobbigt det är att säga till en partner att man har ett syndrom. Jag har dock insett att det finns en annan problematik. Det handlar inte bara om pojkvänner och hur man ska berätta för dem. Det handlar faktiskt också om hur jag som individ ska kunna säga detta till mina vänner. Det är klart att de närmsta som funnits där länge vet om hur jag har det och hur jobbigt det har varit, men de nya vännerna som kommer in i mitt liv, hur ska jag säga detta utan att jag ska bli en människa som de tycker synd om?

Jag har skrivit det här innan och jag gör det igen. Jag utbildar mig till förskollärare, och redan där uppstår en problematik eftersom det säger ganska mycket om mig som människa. Jag älskar barn. Del två i detta problem är att den nya kretsen jag är omgiven runt också gör detta. Det innebär att det många gånger pratas om barn och hur mysigt det hade varit att få en egen liten knodd någon gång i framtiden. De diskuterar många gånger hur mysigt det verkar att vara gravid. Där, mitt i smeten sitter jag och nickar. Det känns som att jag sitter och ljuger de människor jag faktiskt bryr mig om rakt upp i ansiktet.

Än så länge är det inte så farligt med tanke på att jag faktiskt inte bor ihop med en man vilket därav inte gör det aktuellt med barn, vilket också blir min undanflykt. Det enda jag dock kan tänka på är att de här människorna faktiskt öppnar upp sig för mig, de berättar om personliga problem, och där sitter jag som ett bollplank. Bollen studsar tillbaka, det är ingen egentlig delning av information för att skapa ett vänskapligt band, det är intag av information. Jag får in information utan att dela med mig för att sedan ta in ännu mer. 

Jag vet vad ni tänker, det är klart att du kan berätta för dina vänner om att du har MRKH.. Om de inte accepterar dig är de ingenting att ha. Det är klart, men det är inte så jag tänker. Ända sedan jag fick reda på att jag hade MRKH så kände jag mig som någonting onormalt. Sedan opererade jag mig så att jag kunde ha sex, vilket också betydde att jag kunde dölja mig i en förklädnad att jag var normal, och alla såg mig som likasinnad. Ingen såg på mig annorlunda än någon annan och det gjorde att jag inte kände av att det var ett överdrivet stort problem, jag kunde ju adoptera. Problemet nu är att aktualiteten för barn närmar sig och när jag säger detta till dem kommer de än en gång se mig annorlunda. De kommer tycka synd om mig och undvika samtalsämnen de egentligen vill ha. Jag kommer från den punkten framåt i mitt liv igen ses som en onormal människa. Här tänker ni säkert att det inte alls kommer bli så, fast ni har fel, så fel. En människa i sin natur känner empati och sympati för sina medmänniskor. Våra hjärnor är uppbyggda för sociala sammansättningar och eftersom vi också känner känslor i form av att vara ledsna eller glada kan vi också förstå andras situation och känna för dem som inte kan det du själv kan. Vetenskapen har talat. Vad ska man välja då, berätta om det jobbiga och bli annorlunda behandlad, eller hålla det inne och vara en i mängden?

Ett oerhört deprimerande inlägg vilket jag tänkte avsluta med en liten faktanotis som jag själv skrattade åt. Jag vet inte om ni vet, men från slutet av 1800-talet fram till ungefär 1950- talet kunde kvinnor som ansågs som emotionellt labila och allmänt aggressiva få diagnosen hysteri. Hysterin i sig kanske inte låter så skrattframkallande, men den grundläggande faktan till just varför är det. Del ett i denna bakgrund bestod av att se vad som skilde männen och kvinnorna åt fysiskt. Det största de kom fram till var livmodern och äggstockarna. Efter att de kom fram till detta fortsätter vi till del två. Det var alltså någon människa (läkare av något slag) som skyllde kvinnans oacceptabla beteende berodde på livmodern. Förklaringen till detta var att livmodern vandrade upp och satte sig på hjärnan. Detta resulterade i många symptom som de sedan diagnosticerade till hysteri. Hysteri blev namnet eftersom grekiska ordet för livmoder var hysteria. Del tre är såklart behandlingen av hysterin. Hur skulle de kunna locka tillbaka livmodern på sin rätta plats och bota kvinnan från sin diagnos? Det enkla svaret blev underlivsmassage. Kvinnorna gick till en läkare för att få underlivsmassage. Där började också tankarna kring en vibrator. 

Jag skrattade så oerhört mycket åt det här, och det första jag tänkte var: Är det därför de säger att jag inte har någon livmoder? Det kanske jag visst har, de har bara tittat på fel plats. 

I själva verket sitter den kanske ändå fast-etsad på min hjärna. 

Fotnot i detta är att ordet gynekologi betyder "kunskap om kvinnan".

Ett långt inlägg, men jag hoppas att ni orkat läsa. Är det någonting ni tycker att jag borde ta upp? Jag känner att jag har slut på idéer. Hör av er och kläm ur er frågor för allt i världen!

mittlivmedmrkh123@gmail.com