MRKH +1

Jag får det alltid att låta så hemskt, att jag har MRKH. För er som inte vet vad det är så ska jag förklara det för er. MRKH är förkortningen för Mayer-Rokitansky-Küster-Hauser-syndrom. Det låter kanske väldigt brutalt, men så är det inte. Anledningen till att det är så mycket namn inblandat är för att det är efternamn på alla de som upptäckte syndromet. Att ha MRKH betyder att alla delar eller jag kanske ska kalla det organ, runt livmodern och äggstockarna inte utvecklas. Många tror också att det är det enda som händer när du har MRKH, att du inte har någon livmoder, men det kan vara mycket mer än så.

Det finns två olika typer av MRKH. Typ 1 är inte lika allvarligt, där är det precis som det beskrivs ovan, du föds utan en livmoder, men äggstockarna och äggledarna fungerar som de ska. Typ 2 är snäppet värre. Då kan du få följdsjukdomar som nedsatt hörsel, cystor i äggstockarna, saknad njure eller ha skolios. 

Jag trodde aldrig att det skulle bli värre efter beskedet, och speciellt inte efter operationen. Helt plötsligt fick jag problem med min rygg, vilket jag, som många andra ignorerade. Många har ju ryggproblem kommer jag ihåg att jag tänkte. Jag trodde nog att jag skulle få skäll av läkaren av något slag, det känns ju alltid så, fast det kanske bara är jag. En läkare har faktiskt ensamrätt att som okänd människa låta som en förälder som tycker att du har gjort någonting dumt. 

I alla fall så gick jag till läkaren, för det var otroligt svullet vid ländryggen. Såklart fick jag tabletter samtidigt som jag blev skickad till sjukgymnast. Sjukgymnasten och läkaren betonade dock samma sak "du står snett". Efter de uttalanden försökte jag stå "rakt" men det kändes fel, och det blev inte bättre. Visst tabletterna tog ner svullnaden, eller inflammationen som det faktiskt var, men den kom alltid tillbaka. Jag knaprade tabletter ett tag och jag blev tillsagd av vänner att en person som aldrig äter alvedon inte borde äta starka saker. Jag lyssnade inte, och utan tabletter blev jag arg. Det kanske låter extremt för lite anti-inflammatoriskt, men min kropp klarar inte av sådant. 

Tillslut fick min pappa mig tillslut att besöka en kiropraktor. Jag var lite skeptisk men jag gick, för hans skull. Vid första undersökningen bad hon mig att stå rakt framför en spegel. Hon tittade på mig länge utan att säga någonting, och jag kommer ihåg att jag påpekade samma sak som alla andra hade gjort, att jag stod snett. Hon började då känna på min ryggrad och mina höftben. Då fick jag höra någonting jag inte fått höra förut, att jag hade skolios. 

Efter detta möte fick jag en chock. Jag förstod inte hur allting kunde bli värre. Det jag blev mest arg för, det var att jag inte hade fått reda på följdsjukdomarna man kunde ha, eller att jag inte blivit ordentligt undersökt efter att jag hade fått min diagnos. Det skar i mig.

Jag hoppas verkligen att någon med MRKH läser det här, inte för att det ska låta brutalt, men att bli medveten om allt som kan hända, för jag antar att informationen om allting runt om, inte berättats för er.